Om bara några veckor fyller Rio ett år. Jag minns hur det var för ganska exakt ett år sedan. Den sjätte oktober hade jag Me & I-partaj här hemma, och jag vet att jag laddade mentalt i säkert en vecka, och att jag var helt slut - men väldigt nöjd (efter att ha varit helt gravid-trött-isolerad i evigheter kändes det som var det fantastiskt att träffa kompisarna!) när det var över. Jag vaggade omkring. Lipade över allt och inget så gott som dagligen. Var sjukt nervös inför den stundande förlossningen. Nu när den lilla korven precis börjat gå sina första stapplande små steg (fast än är det nog några veckor kvar innan hon vågar släppa sargen och gå helt fritt) tänker jag på hur olika min inställning varit till de båda barnen. När Bonnie var ett tyckte jag på något vis att hon var i stort sett färdig. Att jag hade sett alla hennes personlighetsdrag och visste exakt vilken människa hon skulle bli. Jag tyckte nog att man kunde förvänta sig både det ena och det andra av henne (asså inga stora grejer, men typ att hon skulle förstå allt (nej inte allt - bäst att vara övertydlig här, det finns läsare som älskar att tolka ordagrant - men mycket) av det jag sa till henne. Kort sagt; jag tyckte att hon var en stor tjej. Med Rio är det precis tvärtom. Jag har nog sett henne som nyfödd tills typ... förra veckan, när hon plötsligt ställde sig upp på golvet och började trampa omkring på egna ben och det slog mig att herrejävlar. Min minibebis! Min minibebis ÄR ingen minibebis. Hon är så fantastiskt festlig lilla Rio. Så godmodig och lugn - tills något händer; man går från sandlådan, tar i från henne kristallglaset hon lyckats norpa och sitter och leker med - då jäklar får man veta att man lever. Då skäller hon ut mig så att håret flyger bakåt. I nästa sekund garvar hon så att tjockkinderna hoppar. Hon skrattar mycket min lilla stjärna, och när hon gråter kommer det stora, blöta tårar. Där emellan är hon tyst som en mus och snabb som en vessla. Och kramig. Älskar att sitta i famnen, och då lutar hon kinden mot bröstet och lägger armarna om en och bara sitter där. Och minsta oro eller skav i själen släpper. Bästa sortens terapi. En Rio-kram. Då blir jag lugn. Och... hel. Känner ni igen det där? Att första barnet blir stort snabbt i ens egna ögon, medans det andra är minibebis jättelänge. Och jag undrar vilket som är närmast sanningen? Underskattar man andrabarnet, eller överskattar man förstabarnets utveckling? Och sen då? Om man får ännu fler barn? Var hamnar man då? [caption id="attachment_7740" align="aligncenter" width="720" caption="Rio - fullt upptagen med vad som nu i flera månader varit hennes favoritsysselsättning - att prutta med munnen."] [/caption]
