Har börjat med en ny grej med barnen; att varje kväll innan se somnar lyfta fram något under dagen som jag tycker att de ska känna sig lite extra stolta över. Tänker att en sån liten övning kanske kan vara bra för att försöka skapa en bra grundsjälvkänsla. Hur som helst. Efter gårdagens flygning till Sverige; jag själv med de tre barnen, var det ovanligt lätt att ringa in de där grejerna. Mina barn har sina sidor, förstås. Som alla barn har. Och alla vuxna. Med det sagt: herre-gud vad bra de är på att resa. Det är som att de blir 10 år äldre allihop. Hjälper till med allt utan att jag behöver be om det. Gnäller inte. Har förståelse när jag blir stressad och små-irriterad. Sköter sig själva. Packar själva. Hjälper varandra. Har koll på sina prylar. Så otroligt imponerande faktiskt! Med det sagt: vi är i Sverige! Hemma hos svärmor i Årsta ligger vi nedbäddade nu och det är som alltid så otroligt mysigt att vara hemma. Barnen är förstås otroligt uppspelta över att det ligger lite snö kvar i Stockholm. Äntligen kan Remy köra sin lille "snow plow" i riktig snö! Rio skrapade ihop den isiga och slaskiga snön som fanns till en snögubbe. Hämtade till och med morötter och russin och gjorde den fin. Men liten. Tyckte det var så spännande med mössor och vantar och Remy som fick ha speciella "varm-byxor" upplevde liksom något helt nytt. Sedan åkte vi tunnelbana till min syrra och det var ju också helt otroligt maxat. Mini-kusiner! Mamma, styvpappa, systrar och kusiner. Och svensk pizza! Vilken söndag! Och sen våfflor ovanpå pizzan hemma hos svärmor när vi kom hem. Det är verkligen märkligt och härligt på samma gång att se Sverige med distans, och att se Sverige ur barnens ögon, som också har någon slags konstant nykärsförhållande till sitt hemland. Vi pratar mycket om det. Att det faktiskt inte är så att en behöver välja utan att man faktiskt kan få höra hemma till flera platser. Det här lika mycket som Los Angeles kan vara hemma.
