Det vore väl lögn att påstå att jag inte uppskattar det här med att jag den här vintern inte behöver bråka med overaller i hallen (herregud vilket trauma det där är. Å andra sidan mitt bästa botemedel mot hemlängtan, så fort jag längtar för mycket till Sverige och till syskon och föräldrar där, tänker jag på att det automatiskt också skulle betyda overall-bråk, vantlet och svettchock i hallen, och då blir hemlängtankänslorna mindre svidiga plötsligt) - men det där vintermyset som ni får just nu - det är ändå rätt härligt det. Men vi gör som sagt vårt bästa här! Nu på kvällen har vi köpt och pyntat julgran (efter att jag spenderat pinsamt mycket pengar på julgranskulor, men man kan ju liksom inte bara köpa fem) som nu står knubbig och färggrann i ett hörn av huset. Vi har också försökt göra pepparkakshus. Det gick åt helvete och projektet ligger numer i soporna. Vad som gick bättre var förmiddagens äventyr när vi åkte till Pershing square i down town och åkte skridskor med våra kompisar Karin och Henrik och deras små kottar Harry och Caesar. Lite knepigt kändes det kanske att svischa runt under palmerna mellan skyskraporna, och att banan fick stängas av var tredje halvtimma för att frysas på igen - men temperaturen var ändå knappt tio plusgrader idag, och det fick vi vara nöjda med även om det inte direkt var kallt nog att ge rosor på kind och varm choklad-i-termos-behov. Ur skridskoteknisk säkerhetssynvinkel var jag väl inte mycket att hålla sig i. Men det fanns små röda "kundvagnar" barnen kunde skjuta framför sig som stöd. Oj vad snabbt de lärde sig då. Och jag med, som ändå bara åkte bredvid. Var helt stylig på slutet och åkte slalom och tyckte att jag hade koll på skridskogrejen. Mycket härligt var det i alla fall - och det märkliga i att det var i Los Angeles barnen till slut tyckte det var kul och började lära sig åka skridskor. Inte på den fantastiskt fina upplogade isbanan på sjön ett stenkast nedanför vårt hus i Farsta som vi haft tillgång till de senaste åren.
