Nästa vecka är den sista i skolan för den här terminen för Bon och Rio. Men den här veckan har varit avslutningsveckan med firande av olika slag. Igår var det "fine arts night" på skolan med barnens konstutställning och Bonnies klass med flera som uppträdde och sjöng. Så himla bra var de! Mycket som händer på ett år. Förra året vid den här tiden var det mest kacklande liksom, men nu är de stora sexåringar som tog det hela på största allvar. Det gjorde föräldrarna också, fick vi bittert lära oss. Efter föreställningen fick alla Bonnies klasskompisar en liten present eller små blommor av föräldrarna som visade ett tecken på uppskattning för ett väl genomfört skolår. Alla, utom Bonnie. För vi har inte bott här tillräckligt länge för att ha kolla på såna saker. Jag hade ju laddat för att skolavslutningsfira nästa fredag, terminens sista dag. Åh vad hon var ledsen. Grät och förklarade att hon kände som att vi inte kanske inte tyckte att hon gjort ett tillräckligt bra jobb? Och det fattar man ju måste kännts heldeppigt. Usch. Alla utom hon. Det tog ett tag att reda ut och förklara att vi helt enkelt missat den här traditionen och att Bon förstås var alldeles fantastisk och allt det där. Fy. Det är verkligen inte lätt att vara förälder ibland. Och att vara det i ett annat land med andra vanor och traditioner kan verkligen ställa till det då och då. I morse var det avslutning i Bonnies klass igen. I klassrummet den här gången. Alla barnen hade skrivit och illustrerat var sin saga som beskrev vad de tyckte om med sina föräldrar och med sitt liv. Bonnie (och alla andra barnen när det var deras tur) läste så duktigt för alla samlade och när hon higlightade "my parents made my sister and brother" som det bästa med oss, höll jag förstås på att lipa på mig. Och på någon annan sida berättade hon att "my parents teaches me to be kind". Ni hör att jag är bedrövligt stolt va? Precis som man ska vara över sina barn när de glänser lite extra. Och Bonnie alltså, jag måste bara få slänga lite kärlek över henne: så jäkla snäll, bussig och förståndig. Rolig också! Och vågar ta massor av plats. Så märklig men härlig känsla att se sin stora tjej gå ut första året i skolan. Till hösten är det dags för första klass. En enorm limo stod utanför skolan och väntade när vi gick. Inte på oss, utan på avgångsklassen i 6:an. Kan inte minnas att någon limo eller bil över huvudtaget hämtade oss utanför Leksbergskyrkan i Mariestad när jag gick ur mellanstadiet för närmre 200 år sen. Aja. Only in Hollywood gissar jag.
