I ett hus som såg ut ganska exakt så här bodde jag när jag gick i andra och tredje klass. Mina föräldrar hade just skiljt sig, och jag och mamma flyttade från lilla Axvall till storstaden Skövde. Min pappa och åtta år äldre storasyster flyttade till Israel och jag saknade dem så att det sved på insidan. Det var ingen smutsig skilsmässa. Inte alls. Mamma och pappa var mycket värdiga mot varandra. Men det gjorde ont ändå. Kanske var det inte själva skilsmässan som var problemet. Utan mer alla snabba förändringar jag inte var riktigt rustad att hantera. Flytten. Uppbrottet. Mammas nya kille som jag inte alls fattade vad jag förväntades ha för relation till. Var det verkligen okej att gilla honom? Svek jag inte... min egen barndom och allt det som varit heligt då om jag släppte in honom. Jag ville vara stor. Klara mig. Men jag var så liten så liten och så väldigt rädd. Rädd att förlora mamma. Så om hon inte hade kommit hem från jobbet på minuten när hon borde gjort det, hade jag hunnit måla skräckscenarier om bilolyckor och ringde gråtande sjukhusen runt omkring och frågade efter mamma. Mitt liv styrdes av tvångstankar. Tog jag inte exakt 2222 steg hem till dagmamman skulle mamma dö i en olycka och då skulle det vara mitt fel. Ibland när hon och killen som fortfarande är min styvpappa var ute och promenerade på kvällarna smög jag efter dem. Gömde mig i buskarna så att ingen skulle se. Men så att jag kunde se, att inget hände min mamma. Var i Kista en sväng idag på morgonen och gick igenom bostadsområdet som påminde mig om den där tiden i Skövde. Vet inte varför jag berättar det hör egentligen. Min mamma och pappa gjorde inget fel. De hade inget annat val än att göra som de gjorde och jag har aldrig och skulle aldrig anklaga dem. Folk skiljer sig, det är inget konstigt med det. Men jag undrar om de vet hur mycket det kan trassla till det i själen på ett känsligt barn? Jag tänker ofta på hur fruktansvärt glad jag är över att jag inte skaffade familj med något av mina ex. Det var inget fel på dem, det är inte det, men vi hade kanske inte allt vi behövde tillsammans och jag vet att jag efter några år varit tvungen att sticka vidare. Det finns ju förstås inga garantier för att jag och Per kommer vara tillsammans i all evighet heller. Livet är ju svårt att förutsäga menar jag. Men jävlar i helvete vad jag tänker kämpa för att det aldrig blir så.
