Infödda Stockholmare har alldeles väldigt idylliska barndomsminnen från Skansen. På Skansen verkar solen alltid ha skinit och här råder liksom någon slags kronisk Bullerby-sommmar och det är så fint, så fint, så fint och så väldigt mysigt. Härifrån sänds Allsången och här ringde Jarl Kulle in nyåret. Här får man klappa riktiga djur och härifrån syns Stockholm från sin allra vackraste sida. För Stockholmare är Skansen heligt. De blir typ lite blöta i ögonen av nostalgi som pockar på någonstans i bröstet och vill ut genom tårkanalerna bara de tänker på... Skansen. Som inflyttad Stockholmare känns det lite andäktigt den gången man ska få gå sin premiärtur. Man förväntar sig frälsning. Typ. Och så traskar man det där varvet och ser - om man har tur och om man kisar - en liten förskrämd järv sitta under en klippa någonstans. Och så går man. Och går och går och går och går. Och ja, det är vackert. Träd är fina! Utsikten är inte dum på sina ställen. Och de där djuren man eventuellt lyckas få en skymt av, de är säkert superintressanta. Men man kan inte hjälpa att man lite förvånat undrar... om det här verkligen var... Skansen. The Skansen, liksom. Man tänker kanske lite töntigt att här var väl inte så värst mycket mer än vad man fick uppleva ungefär varje dag när man växte upp. På landet. Någon kilometer utanför Mariestad. Fast nu. När man går dit med barnen, är det förstås en helt annan grej. Barnen gillar Skansen. Mest kanske för att man blivit någon slags stockholmare och lanserar planen med den där Skansen-andakten i rösten som man tydligen smittats av. "Imorgon barn, så ska vi gå till.... (viskande) Skaaaaaaanseeeeeeeeeeen". Och barnen fattar att det här allvarliga grejer och är så överpeppade att till och med rulltrappan, den där långa första man stöter på, är ett äventyr som saknar motstycke. Men hur som helst. Förra året hade vi laddat upp på samma sätt, bara för att upptäcka när vi väl var framme, att Lill-Skansen, det där området där man faktiskt får komma lite nära... hönor - hade stängt. I år hade de slagit upp portarna igen, och igår när vi var där kollade vi naturligtvis in det nyrenoverade området. Det var... okej. Som vanligt - inga djur direkt. Någon get såg man om man kisade mellan spjälorna i staketet. Och så spelades det en kul teater som barnen gillade. Den nya rutschkanan där man fick krypa in i gapet på en orm var förstås kul! Och sedan när det var lunchdags ställde vi oss i den 45 minuter långa kön till barnserveringen alldeles bredvid Lill-Skansen. Maten var fantastisk, det var den, men det är väldigt svårt att motivera ett gäng 1-åringar och 3-åringar att sitta snällt och vänta, bara någon timme eller så medan mammorna och papporna köar, sen ska ni få pannkakor. Så. Note to self. Ta med matsäck nästa gång. Efter lunchen var det dags att pröva det barnvänliga karusellutbudet. Och äta sockervadd. Och det var väl då Skansen nådde dagens poppispeek. [caption id="attachment_11511" align="aligncenter" width="720" caption="Rio var så lycklig i den lilla "slänggungan" och drottningvinkade stolt och värdigt till alla som såg henne svischa förbi."] [/caption] [caption id="attachment_11510" align="aligncenter" width="612" caption="Låtsasgrisarna fick man i alla fall klappa. Och se. De riktiga grisarna hölls bakom ett trästaket, vi vuxna såg dem förstås, men på Rios höjd var det ingen lätt match att få en skymt av djuren. Jag är ju å andra sidan inget djurproffs. Grisar kanske kräver träplank?"] [/caption] [caption id="attachment_11509" align="aligncenter" width="612" caption="Restaurangen bredvid Lill-Skansen var nyöppnad och superambitiös. Maten var fantastisk och den uppställda grillen spred en ljuvlig doft över området. Men redo att klara den lunchhungriga familjeanstormningen var de inte!"] [/caption] [caption id="attachment_11508" align="aligncenter" width="612" caption="I väntan på pannkakor."] [/caption] [caption id="attachment_11507" align="aligncenter" width="612" caption=""Heeeere comes Joooohnny!!!""] [/caption]
