Hej från hemmakontoret där vi är lite olika många från dag till dag. Jag är ju inte precis ensam om att uppfatta dagarna som eh, lite röriga just nu, men eftersom jag har en provocerande (för andra. Vissa andra) stark överlevnadsgen som alltid målsöker upp de positiva stråk av hoppfullhet som finns i nästan alla situationer, så kan jag faktiskt mitt i bitvis förlamande oro för hur det ska gå för närstående, världsekonomin och mitt lilla skoföretag, också... ja, njuta av att ha barnen och Per inte alltid hemma men iallafall nära till hands. Jag cyklade och hämtade Bonnie efter träningen förut och folk var liksom.... ute? Och promenerade? I grupp? Det var fint att se på något vis. Hur mycket vi behöver och vill ha varandras närvaro, att vi hittar lösningar som ordnar det. Hur tänker och känner ni? Jag har en ganska starkt tickande kompass i magen som säger att detta kommer ordna sig. Vi människor kommer ordna detta tillsammans! Hur känner och tänker ni? Släpp ut allt bara och kommentera gärna! Allt är tillåtet att känna (och delas säkert av någon annan här?) Är verkligen HELT över högljudda och aggressiva diskussioner kring detta, vem orkar liksom bråka om rätt och fel när det just nu verkar så svårt att avgöra någonting alls egentligen?
