Idag var det sista sommardagen. Åtminstone kändes det så här i Stockholm. Det blev plötsligt varmt igen och varenda själ lät shorts och kjolar få gå en sista rond innan de packas undan i lådor och får ligga där och vänta i nio månader eller vad det kan vara innan det är dags igen. Det fanns nästan en desperation i luften. Alla visste liksom att efter det här är det goodbye. Nu blir det ingen mer sommar. This is it för det här året. Och vilken perfekt dag det blev, den sista dagen. Så varm och vacker. Så problemfri. Precis som att ett förhållande aldrig ter sig så fläckfritt som när båda ses igen. Man skrattar. Skojar. Har från någonstans plötsligt fått massor att prata om, ord som kanske inte sagt på åratal. Plötsligt glömmer man att det regnat ibland. En hel del faktiskt. Vi desperatnjöt lika ihärdigt som övriga huvudstaden. Bara att åka tunnelbana är ju ett äventyr. För Bonnie alltså. Själv får jag bara för mig att det luktar och överallt. Pizzalunch på gräset vid Nytorget. Lekparkshäng. Som efterföljdes av den högst osannolika slumpen att båda barnen stocksomnar samtidigt. Jag och Per pilade som två fria 23-åringar (med den skillnaden att vi kånkade på en dubbelvagn. Och att vi inte är 23. Men det kändes så ett kort tag) och drack kall öl under solen på Mosebackes fantastiska uteservering med utsikt över hela stan. Senare gick vi vidare mot Kungsträdgården där den mycket hoppförtjusta Bonnie upplevde största tänkbara förtjusning när hon fick hoppa stydsmatta i en sån där sele och flög "så att hon nästan såg månen där uppe". Dagen avslutades med middag på Vapiano. Okej. Det är inte samma sak att gå ut och käka tillsammans med två små barn som det är att göra det på tu man hand. I barnens sällskap hamnar fokus på... dem. Förstås. Man kan inte förvänta sig att en tiomånaders bebis och en två år äldre storasyster ska sitta blickstilla medan mamma och pappa äter. Det funkar liksom inte så. Men. Det behöver ju inte bli en Red Lobster-katastrof varje gång heller. Rio var trött och dåsig så hon satt och underhöll sig själv i vagnen som stod parkerad bredvid bordet större delen av tiden. Bonnie mutade vi med två nya appar till min Iphone. Och vips kunde jag och Per faktiskt njuta av maten och av att kunna utbyta rätt så många helt oavbrutna meningar med varandra. Sista sommardagen blev en bra jäkla dag. Något bitterljuv. Ödesmättad och lite sorglig. Men bra. För alla.
