Vi har en vägg i vårt sovrum med favoritbilder på barnen och familjen. Idag satt jag och kollade igenom fotografier från året som gått, för att plocka ut några nya bilder som förtjänar att bli inramade och uppspikade. Det fyllde mig av en helt otroligt stark känsla av... nostalgi tror jag. Den känsla i hela världen jag har svårast att förhålla mig till är tanken på tider som gått. Hur jag älskar att dagdrömma om minnen, semestrar, tider som var - och hur det samtidigt får mig att känna något som närmast liknar panik. Det där oerhört sorgliga i att tider, aldrig, aldrig kommer igen. Det kommer nya, bra tider - men så som det var just då - exakt då - så kommer det aldrig någonsin mer bli. Exakt så kommer jag aldrig känna igen. Miami i vintras var fantastiskt. Att kunna ge sina barn så mycket tid och odelad uppmärksamhet är en ojämförlig lyx. Och i somras när vi åkte på kompis-semester till Bodrum med Kristin med familj och Lovisa - de där kvällarna när vi åt obeskrivligt god mat, vid någon restaurang på en vacker sandstrand. Med tårna nedstuckna i Medelhavet och solen på väg ned för att spetsas av de vackra bergen som omringade oss. Eller när vi åkte på båtutflykt en dag, åt mat på däck på den gamla träskutan och jag och Bonnie snorklade på bråddjupt men glasklart vatten. Jag vet att jag kanske lite för ofta tjatar om det där med tacksamhet. Men vet ni, jag är så oerhört tacksam för allt det här otroliga som livet ger oss. Det kryllar av sorgligt och läskigt där ute - och precis just därför är det så viktigt - så otroligt viktigt - att aldrig, aldrig glömma att uppskatta varenda liten dag vi får. Och jag menar förstås inte bara ljuva semesterminnen. Om fyrtio år, när jag börjar bli gammal på allvar, så tror jag att de är de här måndagarna jag kommer plocka fram och ägna tankarna åt. Det är dem som kommer får det att svida eftersom det var så längesedan och jag aldrig mer kommer få uppleva det igen. När jag och Per lägger barnen tillsammans i våran säng. Man skäller först lite på dem för att de varken ligger still eller är tyst, till slut slappnar de av och efter en stund somnar de med sina dunblonda små huvuden nära nära. Och jag får lukta på dem. Andas in dem. Det är sånt vi heller inte får glömma att vara tacksamma över. Oj då. Det här pladdret gick visst från fotovägg till tacksamhet. Men det är kanske just det den där fotoväggen är. Egentligen. En tacksamhetsvägg.
