Ja barnen får ju alltid en födelsedagshyllning på sina dagar, så då är det väl inte mer än rätt att Per får en med? Han fyller år idag! "Världens bästa man", är det ju frestande att vilja påstå lite så där nästan slentrianmässigt som folk säger på sociala medier. Men jag gör inte det, för vem kan vara världens bästa man egentligen? Eller världens bästa kvinna? Känns liksom inte trovärdigt. Så jag ska hålla mig till sanningen. När jag och Per träffades för 13 år sedan och blev kära med någon slags ketchupeffekt efter en ganska lång och oklar startsträcka, så vet jag att jag sade till mina kollegor på Expressen där jag jobbade då, att jag inte kunde fatta hur någon kunde vara kär i någon annan människa än Per. Han var på typ alla sätt inte den jag trodde att jag skulle falla så handlöst för, men när jag släppte taget och gjorde det var det som att alla andra som inte fick vara med honom, leva med honom, slösade bort sina liv. Snabbspola 13 år framåt, tre barn, några flyttar dryga sex år utomlands, en väldig massa äventyr och en oändlig massa vardag, så har förstås inte varje dag sett ut eller känts precis så där som i början. Herregud vad jag kan reta mig på vissa saker han gör. En liten min som sekundsnabbt seglar förbi, eller sättet han hasar runt i tofflorna på morgonen eller att han bara måste skoja om allt exakt hela tiden kan vissa dagar göra mig helt orimligt irriterad. Och så har vi ju en hel del mindre charmiga sidor och drag också, båda två. Och vi bråkar ibland. Inte speciellt ofta och så där värst dramatiskt brukar det faktiskt inte vara, men det händer. Förstås. Och inte sällan är det i de där bråken som jag samtidigt kan känna mig som allra mest förälskad i honom, för är det något han är bra på så är det att bråka. I början när vi träffades och jag var dramatisk och sur någon gång, och han fick stoppa mig mitt i en lång harang och sa "Kom ihåg att det du säger nu finns kvar. De där orden är inte borta för att vi är sams om en halvtimma. Man kan inte säga taskiga saker eller anta en massa sårande grejer för att man är arg, och sen tro att det bara är att gå vidare" Låter ju kanske som självklarheter men jag hade inte sett det så innan. Trodde liksom att bråken var en parentes som inte riktigt gilldes. Men så kan det ju aldrig vara. Varje gång vi bråkar så lyssnar han, argumenterar, sköter det snyggt och vill hitta lösningar. Och jag har lärt mig av honom med åren. Jag tycker alltid att man får höra att äktenskap är svårt. Att det kräver så mycket. Men jag vet inte om jag håller med. Att leva med en människa som man verkligen verkligen tycker om och respekterar är inte svårt. Med det sagt: Att leva med någon människa alls kräver förstås mycket i form av lyhördhet och vilja att förstå och få saker att funka. Men är det svårt? Inte speciellt. När båda vill att det ska funka är lösningarna sällan långt borta. Men svåra perioder kan ju förstås komma. Det får man kanske nästan räkna med? Så mycket som händer i ett liv och i en familj genom åren ju. Men att känna sig trygg i och tro att vi klarar även det är en stor anledning till att jag känner en sådan tacksamhet för det vi har. Jag hade aldrig förväntat mig det här av livet. En lång relation med en man jag faktiskt älskar att vara med. En person jag skrattar med varje dag. En person som alltid vill lyssna och förstå. En person som tröstar så att jag blir hel och lagad på ett ögonblick. Som är som ett superlim för min själ, sån är han! Den mest omtänksamma och osjälviska människa jag någonsin träffat. Och han är min. Grattis Per! Du är den viktigaste människan i mitt liv och jag älskar dig massor!
