Tänk vad jag gått och varit melankolisk det senaste decenniet, över de passerade och förlorade åren i tidiga tjugoårsåldern, med långa ljusa sommarnätter som aldrig tog slut, hångel, öl som dracks under ett träd mitt i den ljusa sommarnatten tillsammans med vänner som kände sig lika gränslösa som jag. Sommaren har nästan varit plågsam bitvis sedan dess, av bara tanken på att den aldrig mer igen kommer bli som den var då. Aldrig lika förtrollad. Men så har jag tänkt på de senaste vackra, underbara sommardagarna - och särskilt idag när jag kom hem till barnen och min mamma i Sjöängen där jag växte upp och bryggan där jag alltid badade som liten - att sommaren är kanske inte längre lika tveksamt, ängsligt, vibrerande löftesrik och samtidigt så och skör - men ändå minst lika vacker. Att se sina barn skutta fram på den där grusvägen jag själv alltid gick som barn, ned till badplatsen för ett kvällsdopp. Se dem hoppa i och sedan leka uppslukat i sanden - det är kanske det jag med ett svidande bitterljuvt minne kommer tänka tillbaka på när jag är gammal och grå. Minnen skapas ju sällan så att man är medveten om det. Det är först i backspegeln man vet när livet påverkat en som mest.
