Jag är sällan rädd för förändringar, och tycker att något av det härligaste med livet är att det aldrig står stil och att det inte går att veta vad som finns bakom nästa hörn. Ett helt nytt behov som dykt upp i mig, börjat smyga sig på sedan något år tillbaka, är att vara ensam. Fast egentligen är det inte helt sant. Behovet är nog snarare att ostört få ägna mig åt sådant jag mår bra av. Tycker helt plötsligt att det känns så väldigt lockande att hitta på saker på egen hand. Och jag är oftast en väldigt social person, så den här nya spännande längtan hade jag verkligen inte kunnat förutse. Ridningen är en sån sak. Nu rider jag i och för sig tillsammans med kompisar, men den sociala biten är underordnad och inte anledningen till att jag är i stallet. Jag gillar hela utflykten. Sätta sig i bilen. Lyssna på någon bra podcast. Köra. Pyssla om hästen. Rida och känna absolut noll krav på mig att prestera, utan bara trivas med att vara med hästen i naturen. Vi kvinnor är ju otroliga på att sätta egna behov på paus och låta andra få prioritera sina. Det är på sätt och vis både vackert och sorgligt. Men den här nya känslan som bubblar fram i kroppen skriker svinhögt att "ungar och jobb - kliv åt sidan, hon behöver MER!" - och då har jag bestämt mig för att lyssna.Andra saker den här nya personen som bestämde att jag skulle börja rida igen (ja, det är ju alltså jag själv, bara en del av mig som hållit tyst länge men som ruttnat på det nu) tänker att hon ska göra:• Skaffa en SUP-bräda och ge sig ut och paddla på helgerna.• Åka på yoga-resa (kanske till Indien?) • Börja surfa Om detta är 40-årskris så älskar jag att 40-årskrisa!
