Ni vet kanske hur knöligt det kan kan att bli fotad. Stå framför någon som vill ta en så fin bild som möjligt. Det ska kännas avslappnat och härligt, men man får inte röra på sig för mycket. Utan stå där. Och le. Avslappnad. Helt naturligt. Helt naturligt? Och så tittar man på resultatet och tycker att man ser ut som ett freak på nittionio bilder av hundra. Vilket självklart inte är fotografens fel, det är bara ens egna fåniga fasoner och uppfattning om det ega utseendet som spökar. Idag var vi tre vuxna och två barn som fotades hemma hos oss; jag, Per och Bonnie och så Karin och Alice. Annelie, fotografen, fick sitt livs match. Karin. Karin? Kan du titta in i kameran i stället? Och Per. Du kanske kan hålla armen om Cecilia. Eller. Om alla tjejerna förresten. Fast... det vore ju trevligt om du såg lite glad ut också kanske. Så ja. Bra. Alice! Alice! Aaaaaaaaaaaaaalice! Här. Titta häråt. Nej, Bonnie - inte du. Inte den. Nej. Inte slicka. Aj! Gud vad hon bits. Bonnie? Du. Va? Inte gå iväg. Jaha. Bonnie! Cecilia du kanske kan... jaha. Om du tittar på Bonnie Cecilia och inte rakt ner i golvet. Var är Bonnie förresten? Boooooonnie? Per. Per? Jaha. Han pratar i telefon. Cecilia? Var är hon. Jaså. Mer läppglans. Okej. Alla på plats? Då så börjar jag knäppa. Okej. Eh... Karin. Tror du att du kan få Alice att titta upp från bananen? Ni hajar, Annelie var fantastisk. Med en ängels tålamod. Resultatet kan ni se och läsa i Amelia så småningom.
