Remy är verkligen pappas pojke. Han är så otroligt förtjust i sin pappa, så har det alltid varit, och jag är så glad att de har en så nära relation. Tänker att det blir bra män av pojkar som lärt sig bli män av bra och närvarande pappor? Han är överlag mycket förtjust i att hänga med andra killar: snälla äldre män som ser honom och ger honom uppmärksamhet belönas med vänskapen från det mest trofasta, snälla och lojala lilla pojkhjärtat jag stött på. Allra allra mest förtjust är han just nu i Jonas. Son till vår granne i stugan. Jonas är 50 plus, kan allt om Pokémon Go, coachar Remy i spelet och ger honom så generöst av sin tid. Har alltid tid för ett Facetime samtal på helgen när Remys saknad blir för stark. Härom dagen fick Remy en liten minilego Pikachu som överraskning från Jonas med posten. Den blev snabbt trampad på av en yngre kusin, några bitar försvann i röran och Remy smsar Jonas från Pers telefon med all sin kärlek och respekt och rädsla för att Jonas ska bli besviken på honom. Vilket han så klart inte blev. Jag brakar ihop av kärlek av de här smsen och all den kärlek som ges och fås mellan generationer och dessa två som egentligen inte har så mycket gemensamt i livet och Jonas som ger utrymme för Remy på ett så fint sätt. Ville bara dela denna fina lilla grej från mitt liv.
