Någon frågade på instagram om inte jag kunde berätta lite mer om våra hundar, så here goes. 2017 adopterade vi Goldie från ett hundshelter på Fairfax i West Hollywood i LA. Vi bodde ju där då, och att ha hund var liksom standard. Alla har hund i LA. Det är en väldigt hundvänlig stad och kanske var det normaliserandet av att ha hund som smugit sig på, för en vettig människa tänker kanske att det är en dum ide att adoptera en gammal hund när man redan har tre små barn. De här bilderna är från hundsheltret dagen när vi adopterade Goldie. Det fanns massor av hundar. Yngre och piggare och sötare hundar. Men Goldie sökte sig till Rio, lade sig i hennes knä och sen var det klippt. Hon hade fångats av en hundfångare någonstans i South Central och skickats till sheltret för att avlivas. Men en organisation räddade henne, gav henne läkarvård och vaccinering, kastrerade henne och väntade på att en familj som ville adoptera henne skulle dyka upp. Det blev vi! Det spelade ingen roll hur söta och små de andra hundarna var, för Goldie var vår hund. Det kände Rio direkt och om vi har tackat henne många gånger för sin utsökta hund-picker. Goldie är en sådan superhund alltså. Uppför sig alltid helt perfekt, orkar allt men är samtidigt så liten att hon kan ligga i knäet och vila. Många många gånger har man undrat hur hennes liv sett ut innan hon kom till oss? Hur gammal hon är? Det verkar som att hon fått valpar någon gång! Tanken på att det springer runt en massa Goldie-barn i LA kan få mig att överväga att ta ett fett banklån och lägga varenda krona på att leta rätt på de där hundarna och ta med dem hem till oss. Närå. Men åh vad jag hade velat ha hennes valpar alltså. Goldie är helt perfekt. Så är det bara. Om hon är väluppfostrad? Nej, Det är väl inte precis brukshundsklubbsnivå på oss här hemma, men Goldie är väldigt mån om att göra rätt och lägger sig på rygg och ber om ursäkt direkt när man behöva säga till på skarpen. Sen kom Mona in i bilden. Ungefär två år efter att vi skaffat Goldie. Som jag minns det hade det mest att göra med att Per var i Kina och jobbade tror jag, och jag och Rio hamnade i soffan en kväll och kollade igenom alla adoptionssiter med herrelösa hundar och så såg vi en som hade underbett och ett klotrunt huvud och den var så ful och vi skrattade så att vi grät åt den där lurviga sakens mycket lustiga uppsyn. Det var inte Mona, Men tanken på en hund till hade väckts och Per kunde ju inte riktigt protestera när vi fick för oss att åka till samma adoptionsagentur där vi hittade Goldie och "bara kolla lite". Så var Mona där. Pytteliten och otroligt timid, Med ögon som var helt svullna eftersom hon hade "Cherry eyes", vet inte vad det heter på svenska, men det är när de nedre ögonlocken vränger sig ut och in och lägger sig över ögat. Hon behövde opereras och det skulle inte bli gratis. Så det var ju egentligen på alla vis en jättedum ide att adoptera en hund till. Men har den där lilla luckan i hjärtat öppnats för en till individ så går den inte att bara stänga. Så vin ringde Per. Förklarade läget Och eftersom han är en person som sällan säger nej, kunde vi dagen senare hämta hem Mona. Goldie älskade kanske inte tanken på att dela livet med en vimsig liten virrpanna med knallröda ögon, men nu fick det bli så, och hon vande sig ändå snabbt. Det är Goldie som är chefen, Helt klart. Mona är alla barns stora älskling. Den mest kärlekstörstande lilla varelse man kan tänka sig och jag tror hon skulle offra sitt liv på en nanosekund för oss om det behövdes. Hon älskar oss, sin flock, så gränslöst mycket, Mer än hon kanske borde. Hon har liksom ingen integritet alls utan finns för att behaga oss. Stackarn. Låter ju hemskt Men hon är så mycket kärlek den här lilla lilla hunden, Ouppfostrad och bjäbbig mot andra hundar, men who cares när allt hon vill är att älska och bli älskad. Båda hundarna hänger med oss nästan överallt och hela tiden. De är superlätta och ställer egentligen aldrig till bekymmer. Sedan är det så klart en enorm fördel att jag jobbar fritt och styr mina egna tider, samt att tjejerna är så stora att de kan åka hem och släppa ut hundarna efter skolan. Men det där min mamma varnade för, att det skulle bli så jobbigt att gå ut med dem hela tiden, har i stället blivit den största fördelen. Älskar att ha en anledning att traska runt i skogen varje dag. Övrigt då? Mona kan yla som en varg och Goldie är strumpfetishist. De har sina egenheter båda två och de är vår familj. Det var liksom så det blev och nu känns det förstås som det enda och självklara för oss!
