Som jag nämnde inträffade en pinsam incident igår vid radiogalan. När det annonserades att vi, Äntligen morgon, vunnit i Årets underhållning-kategorin blev det ett jäkla liv i bänkraderna där Mix megapol satt. Ja, stämningen blev i raketfart snudd på hysteriskt lycklig, och i samma veva som det skulle ryggdunkas och grattas gällde det att snabbt som sjutton ta sig upp på scenen för att ta emot priset. Jag var lite oförberedd på allt det där, både mentalt och praktiskt och blev så där stissigt supernervös med bank-bank-bank hjärta och darrande händer. Så jag hamnade på efterkälken när övriga gänget likt en skock skenande får rusade mot scenen. Livrädd att behöva kliva upp där alldeles sist och ensam blev jag ännu mer stressad och forcerade utan minsta kontroll på min kropp genom dunklet bland alla ben, väskor och ytterkläder i bänkraderna. Till slut fastnade jag. Tvärstopp. Millisekunden efter att jag hört ett fruktansvärt ritsch. Hann inte tänka på det just där och då, utan lirkade mig loss och rusade vidare. Efteråt sprang jag minst lika panikslagen tillbaka och hittade en väldigt gullig och underbar kvinna, med ett stort och inte alls så gulligt hål. I sin svarta byxa. En stämpling efter min vassa klack. Byxans ägarinna visade sig vara en riktig guldklimp. Hon tyckte att jag skulle strunta i den lilla olyckan och i stället ägna mig åt att glädjas över framgångarna, och någon ersättning för byxorna vill ehon absout inte. Kortfattat kan man säga att hon var alldeles för snäll mot mig, med tanke på vad jag ställt till med. Till slut lyckades jag få henne att ge mig sin adress, så att jag i alla fall kan skicka lite plåster-på-såren-presenter. Usch. Fy. Dumma, dumma mig.
