Jag ÄLSKAR mina barn. Så. Just nu har båda, kanske med hjälp av varandra, dragits in någon slags frågeinferno utan slut. Så här låter Bonnie: Vaffö då?" "Vaffö är köttbullar runda?" "Vaffö är det grönt?" "Vaffö dricker du vatten?" "Vaffö måste jag kissa?" "Vaffö då?" , "Vaffö då" "Vaffö då?" "Vaffö då? "Vaffö då? "Vaffö då?" "Vaffö då?" "Vaffö DÅÅÅÅÅÅÅ?" I andra örat Rio: Voffo då?" "Voffo då?" "Voffo då?" "Voffo då?" VOFFO VOFFO VOFFO VOFFO VOFFOOOOOOOO!!!! "Voffo då?" "Voffo då?" Jag kan inte gåvett kliv eller säga en mening, uppmaning eller påstående utan att det står två små uppnästa brudar där och ställer följdfråga på följdfråga på följdfråga, var och en lika svår och lika meningslös att svara på, för nöjda blir de ändå aldrig. Det är som att vara förföljd av en flock rumpnissar på speed, om ni kan se det scenariot framför er. Och när jag till slut får spelet och skriker "DÄRFÖÖÖÖÖÖÖRRRR!!!!! GAAAAAAHHH!!!!!!!" kastas jag 30 år tillbaka i tiden och minns min pappa vråla ganska exakt samma sak till mig. Äpplet faller inte långt från trädet, barn är barn osv. This will pass too.
