Det här med att fira vår 10-åriga bröllopsdag med ett bautakalas känns som en av mina bästa idéer någonsin. Att vi fick ha festen hela hos min syster och hennes man i deras osannolikt fina hus i Karlstad var nästan lika genialiskt. Och schysst, av dem. Att vädret var oslagbart perfekt, sommarnatten poetisk som i en Thomas Ledin-låt och alla våra bästa och mest älskade vänner tillresta från hela landet gjorde det inte sämre. Jag och Per gifte oss så snabbt efter att vi träffats, jag bar dessutom gravid, att fira att vi tagit oss igenom de här tio åren så enkelt, så fint, så mysigt, så förhållandevis lätt, utan att skada varandra eller vår kärlek är ju verkligen värt att fira. Vi hade ingen "ceremoni" - men tittade på en film från Las Vegas där vi gifte oss, och där de flesta av helgens gäster var med, och sen tågade vi in i bröllopskläderna och höll ett tal till varandra och till vårt liv ihop. Sen jäklar körde vi på! Libanesisk middag, danstävling, tal, fler tävlingar, en helt otrolig DJ och ett dansgolv utomhus i sommarnatten som kokade till fyra på morgonen. Har kanske aldrig varit på en roligare fest! Får man säga så om sin egen fest? Vet inte, men det är ju sant! Jäklar vad allt stämde. Så mycket kärlek i luften! Att se nya och gamla vänner festa, dansa, skratta ihop - det känns som att jag har en liten varm, kärleksfullt spinnande kattunge i magen, och jag tror den känslan kommer vara där länge! För alltid! Inga barn var med. Och inga äldre generationer. Bara kompisar och syskon. Helskotta vad bra det blev. Så tacksam för min syster som lät oss ha festen hos dem, för våra otroliga vänner och för min man - den snällaste och roligaste människan jag känner - och för den tid vi haft och för tider som ska komma!
