Sedan Rio föddes har vi nio av tio nätter sovit allihop i vår säng. Av flera anledningar, men i grund och botten för att det är så vi har sovit bäst. Tro det eller ej. Men. Till slut når man kommer en gräns när man känner att det vore rätt skönt att ha lite mer än en tjugocentimetersbredd att sprida ut sig på, så nu har tjejerna vackert fått flytta ut och in i ett gemensamt rum i stället. Bonnie sov där, i sin egna säng förut, men när Rio kom tyckte hon att det var gräsligt orättvist att hon skulle behöva hålla till där inne själv när vi andra låg i mitt och Pers rum och hade det mysigt, och då hade vi inte hjärta till annat än att låta henne flytta in till oss igen också. Men som sagt. Nu är det andra bullar. Nu ska rummet bli mysigare och det ska Rio-ifieras så att det blir lika mycket hennes som Bonnies. I helgen var vi på IKEA och köpte en massa nya prylar för att få lite bättre ordning. Vi sorterade leksakerna i lådor och jag köpte tyg och sydde gardiner (!). Bonnie har två fina tavlor med hennes namn ovanför sin säng, och nu väntar jag på att en affisch med Rio-text ska komma med posten så att jag kan sätta den ovanför spjälsängen. Jag tror att tjejerna känner lite trygghet av att ha varandra så nära, för de sover över förväntan tillsammans i sitt lilla rum, särskilt Bonnie som välkomnat sin roomie med öppna armar. Och för min del är det alldeles lagom som det är nu. Det är skönt att få somna själv. Eller ja. Bredvid Per. Och sen efter några timmar hör man en hungrig liten Rio knysta till i rummet bredvid, och då lubbar jag längtsjuk och gosenödig dit och plockar över henne till oss. Någon timme senare brukar Bonnie tassa över och krypa ner mellan våra lakan och somna om. Så till slut är vi ändå alla fyra i sängen. Och även om man sover lite trångt är det ändå så det är allra mysigast att vakna.
