Här kommer den! något försenad (tack ni som påminde mig!) - Remys födelsedagstext! För några veckor sedan fyllde han fem år. Gossen som inte alls var så självklar. Det är han nu förstås. Men vägen till hans liv och födsel kantades av en del krångliga beslut, och jag går inte in på dem, utan kan bara konstatera att hur mycket jag då ens försökt föreställa mig hur TACKSAM jag skulle vara en dag över att han finns, så hade jag aldrig ens varit i närheten av att kunna ta in vilken viktig liten person som väntade på att få bli en del av våra liv. Då var jag livrädd för hur ett tredje barn skulle ställa till det för oss. Jag var egentligen ganska nöjd med två. Men sen kom han och livet blev, som alltid med ett nytt barn i familjen, aldrig mer sig likt och det på bästa tänkbara sätt. Ibland kan jag önska att jag hade kunnat få mitt första barn efter mitt tredje. Det hade ju naturligtvis inte gått, men vad jag menar är att jag på många sätt varit en så väldigt mycket bättre förälder till Remy. Det skulle dröja två barn och sen det tredje för att jag skulle ha mer tålamod. Mer förståelse. Ha mindre kontrollbehov och släppa över tyglarna till Per på ett helt annat sätt än med tjejerna. Men så är Remy också en helt otrolig liten människa, jag är förstås partisk, men jag tror att många som känner honom kan hålla med om att han är väldigt lätt att gilla. Bussig, snäll, klurig otroligt rolig, oerhört socialt begåvad och samtidigt väldigt väldigt egen. Och arbetsam. Ingen jobbar som Remy. Från morgon till kväll håller han på med sin projekt utan att släppa fokus för en sekund. När han var tre kunde han exakt varenda bilmärke. Det finns en video när Per håller Remy och springer över en parkeringsplats och Remy sätter varenda modell och märke de kutar förbi, i farten. Sedan övergick intresset till flaggor och han kunde bara prata om olika länders flaggor i månader. När han blev fyra blev det dinosaurier. Och ni fattar grejen? Inom kort kunde han varenda dinosauriesorts namn på latin och engelska. Nästa grej blev bokstäver och innan han fyllde fem kunde han både läsa och skriva hjälpligt. Senaste grejen är pärlplattor. Han sprutar ur sig pärlplattor i spännande mönster som en annan pärplattemaskin. I julklapp önskade han sig ett strykjärn för att kunna stryka dem, och fick det. Om denna ambitiösa sida skulle avta med tiden, vilket jag antar att den gör när han blir mindre barn och mer större pojke, och sen vuxen - så ska jag påminna om hur han var som liten så att han vet att han har det i sig. Vilken framtida drömanställd va? Men nog med mammaskrytet nu. Att det nu trots allt blev så att Remy föddes och blev vår minsta unge är mitt livs stora lycka. Vår stora lycka. Vi slåss liksom allihop om hans kramar och hans uppmärksamhet - och jag vet att det kanske blir en gräslig liten människa till slut av att få så mycket kärlek och liksom räkna med det, men vi kan bara inte stoppa oss. Vi är helt tokiga i denna konstiga lilla gull-kuf som har sina väldigt exakta planer för hur saker och ting ska göras och livet ska levas och dessutom tycks helt orubblig i sin tro på sig själv. När jag är rädd, orolig eller ledsen är jag så glad över att han fortfarande kommer till oss varje natt, för det finns ingen bättre medicin i världen än att köra in näsan i hans burriga hår bak på huvudet, ta några djupa andetag och känna att så länge jag får vara med honom och övriga gänget så är allting inget annat än fantastiskt. Remy - du är en otrolig människa, och jag är så lycklig varje dag över att få vara din mamma!
