Så skriver Sara: Alltså. Det är klart att relationen påverkas av att man får barn. Självklart. Men inte som en kompis till befarade: hon vill gärna ha barn någon gång, men vågar inte eftersom hon "hört" att alla förhållanden bara går käpprätt efter det. Det är klart att det kan göra det, men då beror det nog inte på barnet som anlänt utan på brister i förhållandet som fanns där ändå. Jag tyckte nog att det första halvåret var körigast relationsmässigt. Inte så konstigt. Alls. En massa nya rutiner och vanor som ska fogas samman, en släng av identitetskris på det (många frågor som dyker upp i huvudet av att bli förälder), trötthet och så frustrationen över alla de ideal man satt upp för sig själv som förälder och familj som man tvingas rucka på för att få allt att funka. Nu är jag verkligen inte något relationsproffs (men jag hoppas att ni andra läsare kommer med era synpunkter och erfarenheter också så kanske det sammantaget kan bli lite guidning här ändå) men tricken för att fortsätta vilja hångla med sin man trots den där tröttheten och de ganska många osexiga vardagsinslagen så här i småbarnstider är egentligen ganska enkla. För det första: Se inte barnet som ett problem eller som något jobbigt som kommit emellan er. Låt istället det här livet ni skapat bli en extra stark länk mellan er. För så är det ju! Jag uppfattade det som att kärleken nådde en helt ny nivå och på många sätt blev så oerhört mycket starkare i samma sekund som vi fick Bonnie. Sen gäller det ju förstås att rå om varandra. Fixa barnvakt ibland. Gå på en date. Enkla saker. Och att ni den tid ni har tillsammans när barnet till exempel sover passar på att prata med varandra. Inte bara om det ni upplever som jobbigt, utan också om varandras liv. Fortsätt ställa frågor! Är du mammaledig i början - intressera dig för hans jobb, och han får så klart ta del av allt du och bebisen pysslar med hemma. Och även om ni bara har två minuters ork kvar när dagen börjar lida mot sitt slut - dela dem! Det är inte klokt vad kramar, pussar, att sitta ihopkurade i tv-soffan i stället för på var sitt håll är bra förhållandeklister. Och en sak till. När saker gnager och det är något som behöver diskuteras (för många sina situationer kommer det bli) - gör det! Ta upp saker. Men det är kanske klokt att välja sina tillfällen. Och framför allt. Även om du är trött och på ett sjuhelvetes humör: Tänk er för så att ni aldrig säger något som sårar i stundens hetta. Försök diskutera klokt och vettigt. Var inte långsinta och sätt ingen prestige i att inte vilja vara den första som säger förlåt. Jo. En sak till. Ha förståelse och respekt för varandras olikheter. Well. Det är nog vad jag lärt mig de här första två åren som förälder. Ska bli spännande att se vad man kommer lära sig som tvåbarnsförälder, jag gissar att det blir en hel del nya saker att ta ställning till. Och som sagt. Ni som har tankar eller erfarenheter att dela med er av till Sara och andra i samma situation - gör det!
