När jag var liten fanns det selar med band i bak, som föräldrarna kunde hålla barnet i när man gick i stora folksamlingar så att man inte skulle komma ifrån varandra. Det fanns också "hagar", lekhagar, där man mutade in de minsta barnen för att undvika att ha dem överallt i vissa situationer. Nu för tiden är båda de här grejerna bortplockade, och jag har flera gånger undrat varför? Ja, jag fattar att det kanske finns moraliska problem med att tänka sig barn som "kopplade" eller "inhagade", men fördelarna är, och hata mig inte nu, ändå lätta att se. Jag menar förstås inte att man skulle ha sitt barn i hage eller kopplat jämt, utan när nöden kräver det. Typ när man behöver duscha och har en orädd och krypglad åttamånaders bebis, eller kanske när man lagar mat. Eller den där selen med band; om man går i ett shoppingcentrum eller nära trafiken och lillan tröttnat på att sitta i vagnen, vill sträcka på benen, men kanske är rymningsbenägen. Tänk då ett litet band från en sele, så vet man vart man har henne. Jag tänker på det här nu när vi ska ta fram den här nya selen för In the pocket baby, jag och Camilla. Jag lanserade nämligen idén att banden som ska sitta på sidorna i selen (för att kunna spänna fast barnet med i tex en kundvagn) också ska kunna kopplas ihop till en längre rem och fästas bak och fungera som ett koppel (gud vilket hemskt ord, det låter verkligen inte trevligt) som ett ytterligare möjligt användningsområde. Jag har sett koppel-lösningar på barn utomlands ibland. Då har de som ett gosedjur man spänner fast som en ryggsäck, också går föräldern och håller i gosedjurets långa svans, som ett koppel. Okej, säg nu att jag inte är den enda som någon gång varit på en plats eller i en situation och tänkt att "fy farao vad jag skulle kunna slappna av mer om jag bara kunde få ha mitt barn i ett band". Och hjälp oss sen; ska vi utrusta selen vi håller på att ta fram med ett band bak, eller är tycker ni att det är moraliskt förkastligt med barn i "koppel" och att det överväger de eventuella fördelarna?
