Jag tänker rätt ofta på hur det var för bara några år sedan. Det är så lätt att foka på allt som är fel och åt helvete obegripligt i världen. Så lätt att skämmas över sina egna privilegier och fjuttiga problem. Men saker och ting blir ju faktiskt bättre. Inte bara, men mycket. När jag jobbade på tjejtidning för 15 år sedan var det otänkbart att ha en mörkhyad tjej på tidningsomslag. Det var knappt så att brunetter gick ens. Och vi som jobbade i branschen var liksom så korkade - eller bara så omedvetet delaktiga i hela systemet - att vi liksom bara accepterade att det var så. "Mörkhyade tjejer säljer inte" sa gubbcheferna. Hur de nu visste det när de aldrig provat. Och vi bara svalde det som en sanning. På samma sätt som vi accepterade att man blev tafsad på lite här och där för att det liksom bara var så det var. Ingen skulle bry sig om du sade ifrån. Alla skulle snarare blivit besvärade. Det var också helt rimligt att acceptera lägre löner för kvinnor för "utveckling mot jämställa löner tar tid". Just det. Särskilt om ingen av de manliga cheferna är intresserade av att hjälpa till och snabba på det heller. Och manliga chefer. Gud vad de fick hållas. Dyrkas. Så fort de öppnade näbben satt vi kvinnor och en radda män och helt okritiskt köpte att det som kom ut per automatik var något fullkomligt genialiskt. Genialiskt förresten. Våra manliga genier - hur asiga de än vara månde - de fick hållas och kritiserades icke. Så mycket av detta har ändrats bara de senaste åren. Klart är det inte. Vägen framåt är låååång och det är en bit kvar. Men ändå. En hel del har hänt: mycket av detta ovan finns det helt enkelt inte utrymme för idag. Och de kvinnor som är 25 idag - fy fan vad jag älskar dem. De bryr sig så jävla mycket mindre om att vara bekväma och trivsamma än vad jag och mina kompisar gjorde i den åldern. Och tänk sen då? När kvinnor har makten på riktigt i både politik; ekonomi och rättsväsende? Vilken jävla dröm! Framtiden ser åtminstone delvis ljus ut!