Jag fick en fråga i kommentarsfältet som jag funderat lite på. Jag har ju förstås ingen professionell kunskap på området, men jag kan försöka resonera lite som en vän. Om det duger? Två tankar dyker upp i huvudet. För det första: Jag känner igen mig i dina känslor och din oro, jag har drabbats av precis just det där du upplever flera gånger genom åren. När jag slutade med p-piller blev det mycket lättare för mig att hantera... det mesta. P-pillren gjorde mig till en annan människa. Jag kunde varken hantera motgångar eller kritik. Och minsta otrygghet som flög in i vardagen trissade upp en enorm oro i kroppen och fick mig att förlora både balans och fattning. Vad jag vill säga är att om du äter någon form av hormontillskott, testa själv att sluta med det. Jag ska inte säga att det förändrade mitt liv, men det gjorde mig definitivt starkare. För det andra: självkänsla. Påminn dig om ditt egenvärde. Varför skulle din snubbe springa runt och hångla med andra så fort du lämnat stan, när han har någon så fantastisk som du där hemma? Han har ju valt dig menar jag. Visst, folk är otrogna, men det finns ingen mening med att förutsätta att ens partner bedrar. Våga lita på det ni har tillsammans, våga lita på att han älskar dig. Att han vill ha bara dig. Det där med separationsångesten kan jag också känna igen mig i. Jag tycker att det är svinjobbigt att säga hejdå och vara borta. Men jag försöker hantera det med enkel logik. Vi ses snart igen. Det är ju bara ett par dagar. Lite skönt att vara själv i bland också. Och så länge separationsångesten inte fullständigt äter upp en utan bara finns där som en liten romantisk påminnelse om att man mår bäst och känner sig tryggast med sin man, sin kärlek, sin familj - ja då är det väl inte hela världen heller egentligen? Någon mer där ute som känner igen sig? Som kanske har mer erfarenhet av de här känslorna och den här situationen än vad jag har och vill dela med sig av kloka tankar och goda råd till Stina? I så fall, go ahead!
