[youtubeplay id="WtA4WK5VPnQ" size="medium"] Med Bonnie var jag otålig. Så nyfiken på att se vad nästa steg i hennes utveckling var att jag nästan glömde av att njuta av hennes bebislitenhet. Med Rio är det en annan sak. Nu har man ju gjort det en gång och vet att krypa, prata, gå och allt det andra kommer. Ingen jäkt. Och även om hon är fantastiskt kul just nu, Rio, känns det nästan lite vemodigt. Pytteliten kan vinka och hon ålar omkring i raketfart över golven hemma. Inget står säkert längre. Nu är det liksom över. De där minibebismånaderna när hon bara låg stilla och log och var tjock. De kommer inte tillbaka. Aldrig. Det kommer en massa härligt nytt, absolut. Men min lilla tjockbebisplutt blir hon aldrig igen. Fattar ni vad jag menar? Ibland stressar själva tiden skiten ur mig. Jag vill inte att saker ska gå framåt. Inte så jävla snabbt framåt i alla fall. Jag vill inte att varje dag som går är en dag mindre kvar att leva. Jag vill sakta ner det här jävla expresståget. Asch. Jag skriver om tunga saker och lyssnar på Mauro Scocco. Det är att be om ångestkänslor. Idiotiskt va? Att känna sig vemodig egentligen bara för att man har det så bra att man är rädd att förlora det. Men det är väl så det är. Barn, kärlek och lycka gör en jävligt sårbar.
