Har sedan jag vaknade i morse mått illa som en räv. Inte så att jag vill kräkas eller så, utan bara upplevt den där obehgaliga känslan av vagt och pyrande illamående. Och så är jag helt matt. Att gå uppför en trappa eller som nyligen när vi var i lekparken - en skitbrant backe - får mig att känna mig som en 90-åring. Hjärtat rusar och jag måste pausa halvvägs. Jag blir bara hispig och nervös av att snacka med vårdguide och barnmorskor, och jag inser att denna plötsliga dip säkert bara är en brist på nåt. Men vad? Har jag druckit för lite? Ätit fel? Eller för lite? Sovit för lite? Ja. Det kan ju ni omöjligt veta förstås, men jag undrar om någon kanske har samma erfarenhet av plötsligt uppdykande illamående så här i vecka 24 (eller är det vecka 25? Eller 26? Herregud. Jag har tydlg blvit helt mos i kolan också). Jag minns ju att jag de sista tre, fyra veckorna var ett fysiskt vrak förra gången, men inte ska väl kroppskollapsen börja redan nu? Det har jag verkligen inte tid med. Skräckhistorier tackar jag vänligt men bestämt nej till, egna erfarenheter och goda råd tar jag däremor tacksamt emot. Om någon vill dela med sig vill säga. Lägger mig här bredvid datorn och flämtar lite så länge.
