Jag har bloggat i vadå? 15 år? Alltid med mode, kläder och min garderob som något slags nav - eftersom den är mitt stora intresse och jag tror att jag stundtals kanske kan vara inspirerande för någon som känner sig mindre modig än jag stilmässigt. En relativt ofarlig grej att pyssla med kan man tycka, kanske särskilt med tanke på att den övervägande delen av min garderob är begagnat och sådant jag ägt väldigt länge. Ändå har jag alltid tyckt att det känts så skämmigt. Vuxna människan som ska hålla på och åma sig i olika kläder - herregud, kryp ur din egen röv och gå och gör något vettigt istället. Herregud all denna skuld och skam vi kvinnor belastar oss själva med. Tycker att det är otroligt genant att folk jag faktiskt känner och respekterar, och som kanske känner samma för mig - vet att jag håller på så här. Ser det nästan lite som mitt hemliga liv? Samtidigt ÄLSKAR jag den där lilla bubblan och världen där vi kvinnor i våra bästa år får hålla på. Med kläder och skor. Accessoarer, gammalt och nytt. Vara påhittig inom garderobens ramar, ha KUL och leka. Det passar min hjärna och kreativa sinne perfekt. Jag älskar det verkligen, har aldrig haft något annat intresse som gått lika djupt i mig. Det finns något djupt tillfredställande i den harmoni som färger, material, mönster och stilar ihopblandade på ett perfekt sätt ger. Så kanske inte alla känner, men jag gör det. Allt det här började jag och ett gäng likasinnade diskutera och lufta på instagram härom dagen. Jag blev så inspirerad av stylisten Monika Kichau som verkligen vågar ta ut svängarna och hade avundsjukt kollat in henne ett tag. Stilmässigt, men ännu mer i sina bilder. Hon äger dem liksom. Ser inte alls ut att skämmas. Tar för sig och verkar noll drabbad av ängslighetens jante. Så jag bestämde mig för att mitt personliga lilla projekt framåt ska bli att stå för det. Stå för garderoben, klädinstresset och posandet! För det gör mig glad och skadar väl - i ärlighetens namn, inte en endaste levande själ? Dessutom - det är en fantastisk träning att göra det. Att se sig själv genom en kameralins. Våga uttrycka något. För jag har märkt att kan man gilla och acceptera sig själv när man är sitt allra bästa, så är det väldigt mycket lättare att gilla och acceptera sig själv även när man är sitt sämsta. Idag övade jag mig på att posa och äga det (har en bit kvar, är ingen Monika Kichau än precis) hemma i garderoben,
