Min syster Ninni avslöjade just att hon blev "myyycket större" under sin andra graviditet. Ja det var tydligen rent obegripligt hur enorm hon var på slutet. Hon tog liksom aldrig slut. Magen bara fortsatte och fortsatte ut i evigheten. Som universum ungefär. "Det var helt otroligt alltså, jag fattar inte hur man kan bli så stor. Jag kunde inte ens vända på mig i en dörrpost utan att slå i magen. Det var helt galet. På ett... eh, roligt vis." Jaha. Då vet man vad man har att vänta sig. För sånt där ska väl vara ganska genetiskt betingar har jag hört. Graviditeter och förlossningar brukar se hyfsat likadana ut om man ser till sina systrar och sin mamma. Och jag som känner mig alldeles förskräckligt höggravid redan nu. Säger "ååååh hej!" varje gång jag reser mig upp. Eller rör mig över huvudtaget förresten. Jag som har så fantastiskt många spännande jobb-projekt på gång till hösten. Kommer jag inte orka med det nu? Kommer jag att vara som hon mamman i Gilbert grape som är så stor att hon inte kan ta sig ner från övervåningen? Blir det mitt Farsta-liv i höst? Buhuuuuu! Jag är rädd. Och ångrar lite, men bara lite, att jag nyss moffade i mig världens största våffla med sylt och grädde. Jäkla Ninni. Nu måste jag pipa ut till henne där hon ligger och solar utanför det lilla huset där vi bor och tvinga henne att säga att hon bara skojade.
