Hörni, kan vi ha lite föräldra-debriefing här? Det här med att äldsta barnet får ta hur mycket plats som helst? Att vi av gammal vana och med självklarhet anpassar oss efter hennes behov, på samma sätt som vi gjorde när hon var bebis och enda barnet. Att alla lyssnar andaktigt så fort hon öppnar munnen. Att mellanbarnet istället inte kräver något alls, får mycket mindre uppmärksamhet och ständigt blir underskattat. Att den minsta bara får vara gullig och aldrig hört en irriterad röst eller ett nej i hela sitt liv. Varför går vi rakt in i varenda fälla när det gäller barnen och deras plats i syskonskaran, trots att jag verkligen, verkligen tänkt att det inte skulle bli så? Går det ens att stå emot? Eller är det kanske så att det inte ens är så farligt? Det finns ju styrkor i alla de här tre rollerna menar jag? Hur har ni det? Har ni blivit påverkade av er plats i syskonskaran och hur tänker ni med era egna barn?
