Det där med fattig hårväxt de första barnåren är ett släktdrag på både min och Pers sida, så att vi skulle få barn som var annat än skalliga har liksom aldrig varit aktuellt. Och att det skulle dröja innan det började växa var heller ingen överraskning. Mot den bakgrunden är det alltså en stor dag idag, när Bonnie för första gången har håret i tofsar. Det var hon själv som befallde att jag skulle ordna Pippi-tofsar. Först satte jag dem liksom bak, i nacken. Där har hon faktiskt jättemycket hår och det blev hemskt gulligt med tofsarna. Men när hon gick och tittade i spegeln såg jag besvikelsen växa, och till slut grät hon. Högt. Hon tog på tafatt på tofsarna bak och förklarade genom sin oerhörda sorg att tofsarna inte skulle sitta ba-ha-ha-ha-haaaak, snyft, gråt, hulk. Utan på siiiiiiiiiiiiiiidorna. Som på Pippi. Jag försökte först förklara att hon ju inte hade så mycket hår där. Än. Men det var förstås en helt lönlös idé, istället fick vi så gott vi kunde samla ihop håret från nacken med de tunna, tunna slingorna på sidorna - och vips - Pippitofsar. De sötaste små mini-Pippi-tofsarna man sett. Åh. Lilla hjärtat. Fina lilla rara hjärtat.
