Firade första dagen på svensk mark tillsammans med själva landet. Nationaldagen! En sådan trevlig, men märklig högtid. Alla vill liksom så väldigt gärna fira... nåt. Vårt land. Att vi har det så bra. Att vi är så bra. Men ingen verkar riktigt ha klurat ut hur det ska göras på bästa sätt. Vi inledde med en kort tur på stan för att liksom ta in hur Stockholm känns så här en sommar senare. Bra! Konstaterade vi allihop. Och Bonnie, som nog är den som längtat hem allra, allra mest av oss var på ett sprudlande, skrattande och totalt ognälligt humör hela dagen. Det är sant! Här på Norrmalmstorg. Bonnie i sin drömklänning från Zara och specialbeställd frisyr: Halva håret i en "knopp" på en sidan, andra halvan rak. Och så väldigt färgglada knästrumpor till det. Själv jobbar jag just nu med en frisyr som fluffat upp sig till historiska mått. Bakåtfluff får bli stylingen tills det är klippdags nästa vecka. Vi tog tunnelbanan till Farsta, där vi bor egentligen så att säga. Den trevliga torghandeln var precis lika trevlig som vanligt. Någon som inte var lika sprudlande som Bonnie var Rio. Tvärtom var hon jetlaggad och på sitt allra mest bångstyrigt tvärilskna humör. Inte en meter tänkte hon gå. Och vagn har vi knappt använt på ett år, så den blev kvar i LA när vi åkte hit. Idag hade vi behövt den. Men var hittar man en vagn i Farsta mitt i brinnande nationaldagsfirande? Jo det gör man på Claes Olson. En Dramaten-vagn gick han och köpte Per, och knölade ner ungen i. Jag kan inte riktigt beskriva bilderna av oss som dök upp i mitt huvud när jag såg vår skock i utifrånperspektiv, runtdragandes på den där vagnen som om det vore helt normalt, med ett tjurigt blont huvud uppstickandes - men det gjorde mig i alla fall hysteriskt fnissig. Sedan gick vi till Farsta gård och åt räksallad och lyssnade på någon slags allsång och dans-jox som försiggick på en scen. Barn hoppade i en hoppborg. Vuxna satt i solen och luktade på den svenska sommaren. Lite oklart som sagt hur denna dag ska firas. Bonnies bästis med familj dök upp och sedan tog vi matvagnen med istoppad surkart och vandrade iväg genom skogen hem till Bonnies bästis-familjen där vi åt pizza och vevades med väldigt mycket mygg. Det är på många sätt så väldigt härligt att vara hemma. Och så fascinerande att möta sitt land med lite nya ögon. Eller nya och nya, men plötsligt ser man liksom saker man varit för van vid att ens reflektera över förut. Hur vi pratar med varandra. Hur vi rör oss. Hur fåglarna kvittrar annorlunda här hemma jämfört med där borta. Sådana saker. Vackert är det i alla fall just nu, alldeles underbart vackert.
