Jag är säker på att jag drog den här storyn förra året också, men det kommer kanske bli så; att jag får en väldig lust att skrävla om gamla förlossningsminnen så här när det börjar bli dags för barnens födelsedagar, och ska jag fortsätta blogga så blir det kanske en tradition som det är lika bra att ni börjar vänja er vid. Snart kan ni det här lika bra som jag! Det hade gått fyra dagar över tiden och jag pallade helt enkelt inte vara gravid mer. Så jag gick till min bvc-sköterska och bad henne kolla läget. Var det något på gång? Jo då. Jag var redan öppen ett par centimeter, så hon bände och drog lite och lovade att nu skulle det nog bli fart på det. Och vilken fart det blev. På kvällen satte plötsligt värkarna igång i ett vansinnigt tempo. Jag ringde sjukhuset jag skulle till och de hade visst lite ont om plats men kom jag in om någon timma gick det nog bra. Ja visst, sa jag. Men efter tio minuter fattade jag att någon timma skulle det inte bli tal om innan jag behövde vara på ett sjukhus, så vi kastade oss in i bilen, och på väg till BB i framsätet på vår Alfa Romeo gjorde jag hela öppningsjobbet och när vi kom fram sa det tjoff så gick vattnet och jag satt naken på något kontor för någon förlossningssal fanns inte ledig. Till slut sprang sköterskorna genom korridorerna med mig naken i en rullstol och en massa lakan över - till ett rum som plötsligt var till förfogande. Jag bad om smärtstillande men värkarna var så intensiva att epidural inte gick att få till, jag kunde liksom inte vara still. Och lustgas gjorde mig illamående och ofokuserad. Dessutom lovade de att hon skulle vara ute om bara tjugo minuter. Så jag pressade på. Satt på en liten pall med Per bakom mig och till slut rann hon ur - en röd och fin gallskrikande jätteklump på 4,5 kilo som kom till oss på bara drygt en timma. Hastigheten, storleken på bebisen, att jag inte fick något smärtstillande - jag var så chockad och omtumlad när allt var över att jag stammade, frossade, hackade tänder på ett fullkomligt okontrollerat sätt och jag trodde aldrig jag skulle bli mig själv igen. När läkaren några timmar senare klädde av lilla Rio alla kläderna för att sticka henne och ta det där provet de tar konstaterade han att "det var en ovanligt harmonisk bebis vi har att göra med". Och så där fortsatte det. Rio var världens lugnaste och nöjdaste bebis. Under hennes första år minns jag bara att hon grät ordentligt en gång, och då hade hon feber. Men sen, när hon fyllde ett, slog det om och hon förvandlades istället till en mycket kavat och egensinnig liten fröken som inte är intresserad av att gå någon annan väg än sin alldeles egna. Jag beundrar henne mycket, Rio. För att hon är så fruktansvärt tuff och stöddig - totalt orädd, men på samma gång känslig i vissa lägen, och samtidigt så väldigt generös med kärlek och värme. Det är som att hon har en grundmurad självkänsla som jag hoppas, hoppas alltid kommer få vara där. Hon vet alltid hur hon vill ha saker och bryr sig egentligen inte ett smack om vad andra gör eller tycker. Att vara utanför gruppen är aldrig några problem för Rio, så länge hon får gå den stig hon själv stakat ut för sig spelar det ingen roll om hon är ensam eller tillsammans med andra. Rio är sin egen lilla satellit, och hon gör ofta val som inte ens vi som känner henne allra bäst hade kunnat gissa oss till. Hon är genomtänkt i allt hon gör, men aldrig, aldrig förutsägbar. Jag önskar att jag vore lite mer så. Som Rio. Min underbara, fruktansvärt roliga, ganska så knasiga och mycket unika lilla dotter. Idag blir hon tre år - och det finns ingenting jag hoppas på mer än att få finnas vid hennes sida genom hela livet och se vad denna fantastiska lilla personlighet tänker göra med allt det där underbara som finns i hennes själ. Rio - jag älskar dig, och jag säger som du alltid brukar säga när du lutar dig fram och viskar mjukt i mitt öra "Vi ska alltid va tillsammans".
