Bonnie har alltid funderat mycket. Alltid varit känslig och känslosam. Hon är liksom mycket människa. På alla plan. Och det är förstås alldeles underbart. Under en period i höstas var hon fobiskt rädd för björnar. Den senaste veckan har det plötsligt vänt och nu är hon livrädd för tjurar i stället. Lite oklart vad det kommer ifrån (inte från något hon sett på tv hemma i alla fall), men tjurar är hur som helst tydligen det läskigaste som finns. Att vi försöker resonera både logiskt och ologiskt, skojfriskt eller inkännande - på alla tänkbara sätt det går att resonera om tjurar för att hon ska komma ur det här, verkar inte bita något vidare. Igår kväll förklarade Per (igen) att hon inte alls behöver vara rädd för tjurar därför att om det mot förmodan skulle börja ströva runt tjurar i trädgården så 1) har vi dörr på huset! 2) trappor upp till sovrummet och tjurar kan absolut inte gå i trappor och dessutom; 3) mamma och pappa är löjligt bra på karate så om vi någon gång skulle träffa på en ilsken tjur kan hon lita på att vi karatar loss tills den drar! I morse. I hallen. När hon processat över natten, kom svaren: Bonnie: För det första: Tjurar kan sparka in dörren! Nummer två: Jag är gaaaaaaa-nska säker på att tjurar VISST kan gå upp för trappor. För det tredje. Tjuren kan äta upp våra kläder. Dessutom har vi fått lova att det absolut inte finns tjurar i Egypten dit vi snart ska åka på charter, och att vi aldrig kommer åka till Spanien där Bonnie snappat upp att det tydligen är packat med tjurar. Alltså det här med att vara förälder ställer så många, oväntade, roliga, underbara, knepiga krav på en. Man måste ju älska det. Även om man bitvis känner sig rätt frustrerad i sin oförmåga att veta hur man ska hantera alla dessa fullkomligt oförutsägbara situationer och diskussioner som dyker upp dagligen.
