Fick hem Mama i brevlådan idag, och det ger alltid en fin känsla av ihopkoppling med hemlandet att ligga i soffan och bläddra igenom sidorna som vilken vanlig dag i vårt gamla hus i Farsta som helst. Och så skriver jag ju krönika också! Den gång om hur det är att se sin lilla, lilla, stora tjej förvandlas till sitt vuxnare jag mitt framför ögonen. Och så läser jag omslagsintervjun med Anitha också. Hon är en kompis till mig och hennes exman en person jag träffat flera gånger och alltid gillat. Men oavsett det, och egentligen - oavsett vad som sagt eller gjorts, för jag är säker på att båda parter i en skilsmässa har saker på sitt CV som de kanske ångrar, så hoppas jag innerligt att om Per en dag skulle lämna mig, att han åtminstone visar mig och den tid vi haft tillsammans respekt nog att hålla igen lite med lyckan till en ny kärlek. Åtminstone offentligt och i sociala medier. Ni som följer de här båda ovan på instagram vet vad jag snackar om. Så klart man ska få träffa en ny. Så klart man ska vara kär! Och jag för faktiskt inte Anithas talan här, för hon är stark som en liten oxe och verkar palla mer än de flesta. Men för egen del. Om jag sätter mig in i situationen. Då går jag fan sönder lite alltså. Och hoppas att jag och Per får minst 50 (i augusti har vi varit ihop i 10 år!) men ännu hellre 100 år (men det är kanske att hoppas på för mycket?) till tillsammans. Och om inte - att han fortsätter älska det vi haft även när vi inte har det längre. Kärleken måste alltid hedras. Även den som tagit slut.
