Jag tar störst ansvar hemma. En snabb empirisk undersökning bland kvinnor i min bekantskapskrets visar samma sak; kvinnor tar oftare större ansvar för hemmet och barnen än vad män gör (ja ja, det är ju inga news i det förstås). Det är liksom kvinnorna som bestämmet var familjeskåpet ska stå. Det är vi som har kollen. Därmed inte sagt att männen är lata eller odugliga. Inte alls. De gör sitt de med. Bara det att vi gör liiiite mer. Det är för jävligt att det är så. Helt jävla orimligt egentligen. Och ändå. Jag hade kunnat ändra situationen. Hade kunnat sluta vara den som tar initiativet till att handla mat var och varannan dag. Jag hade kunnat släppa fram Per, ge honom en chans att hinna först till affären nån gång. Hade kunnat sluta ha koll på barnens kläder. Hade kunnat sluta bry mig om att laga god och nyttig mat till familjen. Och även om jag ibland får totalspelet på att vi inte har ett totalt och fullkomligt jämställt förhållande (någon katastrof är det inte heller vill jag poängtera, men heller inte 50-50), så kliver jag ändå inte ner från kaptensplatsen längs fram i familjeskutan. Jag funderar ofta på varför. Och jag tror - om nu sanningen ska fram - att svaret är att jag trivs. Inte med att uppdelningen av hemmasysslorna inte är perfekt fördelade kanske. Men med att vara familjechefen. Och med det chefsjobbet kommer det största ansvaret, och det ansvaret kanske inte är så jävla PK alla gånger men jag vill ändå inte vara utan det. För - om sanningen verkligen, verkligen ska fram - att vara barnens numero uno, deras mamma med utropstecken efter - är ett jobb jag aldrig hoppas få sparken från. Det här är inget statement. Inget "fel" och definitivt inget "rätt" - det är självrannsakan. Och jag tror att många känner igen sig. I alla fall i det där att ta på sig en roll som man både älskar och avskyr på samma gång. Thats the naked truth ladies. Förtydligande: Åh vad många spännande kommentarer, vilken kul diskussion! Jag måste lägga till ett par saker bara: Självklart är ansvaret för ett jämställt hem delat. Det är förstås lika mycket Per som ska se till att vi har det jämställt, det är inte bara min uppgift. Men här, i bloggen, väljer jag att lyfta fram den del av ansvaret som ändå är mitt, eftersom Per inte har fått möjligheten att säga sitt här. Det skulle känns väldigt orättvist att ge honom någon slags offentlig utskällning som han i ärlighetens namn inte alls förtjänar. För Pers skull vill jag också förtydliga att han verkligen inte är någon "soffliggare" - absolut inte. Vi är nog hyffsat jämställda får man säga. Per bidrar med sitt, och jag med mitt. Den stora skillnaden ligger väl i att det är jag som är mer "på". Precis som många kvinnor är. Projektledarrollen. Men det betyder inte att Per ligger och rullarna tummarna och jag sliter som ett djur dygnet runt. Inte alls. Vi jobbar rätt hårda båda två för vår egen och familjens skull. Men det är jag som liksom är chefen hemma, om ni fattar. Jag menar egentligen heller inte att jag skulle vara barnens numero uno för att jag tvättar mer, jag förstår att det lät så men det var inte riktigt så jag menade. Jag tror snarare att det beror på det där att jag är den som är mer "på" - som snabbare sprätter ur soffan och finns till hands (och att det är så är inget att skryta med kanske). Slutligen tror jag att det här med chefsrollen i familjen också är en personlighetsfråga. Jag har större kontrollbehov helt enkelt. Att det sen är så är förstås ett socialt betingat och genusrelaterat beteende som förstås är själva grunden för ALLT det här och för hur rollerna ser ut och fungerar hemma hos och många andra.
