Per ska jobba här i Los Angeles ett kort tag, och när vi fick reda föreslog en kompis att jag också skulle följa med några dagar. Passa på liksom. Och visst drömmer man om tid med sin partner. Men på andra sidan jorden? Ne, det kändes lite läskigt. Fast efter ett tags funderade kunde jag ändå inte motstå möjligheten, så jag bokade en biljett och kände att det här nog skulle ordna sig. Men så blev det veckan och dagen före avresa och då kändes det inte alls lika lugnt längre. Inte. Alls. Jag kan inte minnas senast jag hade så påtagligt stark ångest som natten innan vi skulle kliva på planet. Jag fastnade i sådana där onyanserde nattankar ni vet. När man liksom inte kan tänka logiskt, utan rotar sig i ett spår och plötsligt har tröttheten och sömnlösheten byggt upp det där som rör sig huvudet till ett monster. Det var alltså separationsångest som drabbade mig. Ni som läser det här och kanske inte har barn tycker säker att det låter urlarvigt. Fem dagar i väg från barnen är väl nån dör av. Men, tro mig, den där navelsträngen som barnen en gång satt fast i är inte borta bara för att den inte syns längre. Separationsångest är en fruktansvärt stark kraft. Men så somnade jag någon timme och när jag vaknade var det dags att åka till flyget och allt kändes lite bättre. Jag bestämde mig för att trots allt inte ställa in resan. Och på planet, med Per vid min sida, tre härliga pocketböcker att läsa, en filmmeny att välja från och elva timmars ostörd flygtid framför mig, började jag se fördelarna med den här lilla trippen. Barnen är med sin mormor och moster och lever livets glada dagar, och jag är i solen (Per också i och för sig, men han jobbar en del också, jag ska i och för sig också jobba. Men bara lite lite) och läser böcker, tar en tupplur om jag vill och ligger och tänker på... barnen. Fast inte så att det gör ont. Mer att jag kollar på bilder och filmklipp i telefonen och ligger och fnissar för mig själv över hur härliga de är. Så. Det är ungefär det jag gör i Los Angeles.
