Jag är så kär. I mina små gulliga, fina, underbara ungar. Vad härligt det är! Det där pirret i bröstet, att få älska någon så mycket att det liksom kvittrar på insidan. Det är en ofattbar gåva att få bli förälder. Det är faktiskt det. Det hade jag ingen aning om innan jag själv fick barn, men man lär sig mycket av livet visar det sig. I helgen (ja, inte hela helgen) har de suttit i den här korgen båda två. Med ett regnskydd över sig. Och fnittrat om saker som vi vuxna inte förstår oss på. Fnittrat åt varandra. I sin egen lilla systerbubbla dit jag och Per aldrig riktigt kommer kunna komma in. Det är så fint att det är så. Bonnie är en pratkvarn utan jämförelse. Hon snattrar från det att hon slår upp sina ögon och ända in i sömnen på kvällen. Och nu har hon börjat berätta sagor också. Om pappa-flickan som ska borsta händerna och tvätta tänderna. Och om moster Karin och hennes lillasyster som har färg på sina jättelånga ögonsvansar. Och när man drar henne i pekfingret pruttar hon (Bonnie alltså, inte moster Karin). Jag undrar vem som... hrm HOST host Per... lärt henne det. Ögonsvansar förresten. Himla bra ord. För en tvååring mycket mer logiskt än ögonfransar. Vem sjutton vet vad en frans är liksom? Ett annat bra ord är tablettdags. Tablettask fattar ju ingen människa vad det är för nåt. Tablettdags makes sense däremot. Och Rio då. Vilken liten mästertjuv! Jag hoppas innerligt att hon väljer en annan yrkesbana men skulle hon få fär sig att bli skurk tror jag att hon skulle blir enormt framgångsrik. Hon har världens längsta och snabbaste armar. Det är helt otroligt! Härom dagen var Per med henne hos doktorn. I väntrummet fanns en mjuk liten gummigroda som Rio tyckte det var fasligt mumsig att gnaga på. När de skulle gå fick Per bända loss grodan ur greppet och la sen ner den på ett bord, innan han satte Rio på höften och tog alla väskor och kläder i andra handen. När de kom hem lite senare och skulle in i huset, vad trillade då ut ur bilbarnstolen om inte nämnda groda. Den lilla tjuven hade tyst som en vessla skickat ut sin periskop-arm och fiskat upp grodan på vägen. Och ytterligare bevis för vilken mästertjuv hon är. Härom dagen var farmor barnvakt åt Rio. Farmor hade lagat lunch, potatis och en bit lax som låg på en tallrik som hon ställde fram på bordet. Hon skulle bara plocka fram bestick, sedan sätta sig och äta maten. Men när det var dags att slå sig ner var laxen mystiskt nog borta. Puts väck! Vad sjutton, för bara femton sekunder sedan låg den ju där? Hon kikade under bordet. På stolen. Och i stekpannan, fastän hon egentligen vet att den omöjligt kunde ligga där. Hon hade ju trots allt sett den på tallriken. Det visste hon. Då gurglar Rio som hon har på höften lyckligt. I hennes hand: laxbiten. Det är helt omöjligt att förstå när och hur hon lyckats haffa den. Eller i morse när vi bytt blöja. Jag lyfter upp Rio och går till köket. När jag sätter ner i henne i gåstolen ser jag att hon norpat med sig halva skötbordet. Utan att jag märkt ett dugg. Kläder, blöjor och en tandkrämstub. Hon är helt ofattbar den där ungen. Joe Labero får se upp, there's a new trollis in town.
