I morse gjorde jag sista morgonen på radion för den här gången. Har ni tänkt på att det finns människor man lockas att anförtro sig åt? Vissa personer har man liksom bara lust att berätta... allt för. Spilla ut sig. Inte i första hand för att man känner honom eller henne så där värst väl. Det är inte människorna som står en närmst jag menar, utan andra, ibland snudd på främlingar som man kan komma på sig själv med att plötsligt berätta väldigt personliga saker för. Det är något med utstrålningen hos de där typerna. Något slags lugn eller trygghet som får en vilja gråta en skvätt och bli kramad. Höra honom eller henne säga att allt kommer bli bra. Och så en varm strykning över ryggen och några kloka ord på vägen. Adam Alsing är en sån person. Inte för att jag gör det i någon större grad. Anförtror mig till Adam alltså. Det hinns liksom inte med i de korta reklambreaken. Men skulle vi sitta i en bil ett par timmar, lyssna på lite bra musik och det där sköna bilkörarlugnet skulle infinna sig. Då skulle jag nog inte kunna hålla mig. Då skulle han helt enkelt få finna sig i att bli min ofrivilliga psykolog.
