Igår var vi på besök hemma hos Pers härliga gudmor Ria som bor här i Miami. När Bonnie fått tre skålar glass var hon rejält uppspeedad och for runt som om det brann i baken i Rias soffa. Jag och satt i hörnet av soffan med Rio i knät, när Bonnie plötsligt kom skuttande mot oss. Hon tog ett stort kliv upp på en kudde, hoppade ner och landade på rumpan mitt framför mig och Rio. Då kom det ett gällt litet pip från mitt knä, och sedan något som jag först trodde var gråt, innan jag hajade att det var ett babyskratt. Rios skratt. Hon skrattade så att magen krampade och det liksom kvittrade och kvillrade - och eskalerade! Bonnie och jag och kollade på varandra - helt chockade. Nog för att pyret skrattat förut; stora leenden och enstaka glada utrop får vi varje dag, men det här tokflabbandet var något helt nytt. Så Bonnie gjorde om sin hopp-procedur, och Rio garvade igen. Och igen, och igen och igen. Hon skrattade så att hon kiknade, och Bonnie hoppade så att håret blev helt krulligt av all svett. Samtidigt som det här hände kände jag intensivt att den här stunden kommer jag komma ihåg hela mitt liv. Och på det en glasklar insikt om syskonskapet. Om jag har riktig tur kommer de där två tjejerna hålla på så där jämt. Vara varandras glädje. Och stöd. Och trygghet. Det kändes så jävla fint och vackert. Och stort! Och det gav också en försmak om hur kul det blir sen när de får växa upp tillsammans. För dem förstås. Men också för mig, som får vara mitt i, och med tiden, när de blir större och mer självständiga kanske fortfarande får stå vid sidan och se deras kärlek till varandra. Okej. Det blev lite flummigt här. Men. Asch. Det var helt jävla lovely helt enkelt.
