Har jag ens berättat om min besatthet av porslin och keramik? Som tjugofemåring jagade jag land och rike runt efter Marianne Westmans serie Sippa för Rörstrand - fick ihop nästan en hel servis som nu står i sommarstugan. Sen tonåren nästan tror jag, har jag samlat på Folke och Elsa Jernbergs djurfigurer - det blev så många till slut att jag fått börja smuggla in nyköp. Kort sagt: Per undrar hur många elefanter i stengods man kan ha egentligen? I julas fick jag för mig att det absolut inte kunde bli en vettig jul utan ett förträfflig julporslin - hittade till slut ett underbart från Knallegården. Blå och vita med snögubbar på - alltså jag vet inte om jag någonsin köpt något som glatt mig mer. Hur mycket jag älskade att äta gröten i de små skålarna? Massor! Sedan ett tag tillbaka har jag haft ett tilltagande begär efter ungefär exakt allt av Carl Harry Stålhane. Väldigt många olika stilar genom de decennier han var verksam, vissa saker är svindyra, men jag har fastnat alldeles särskilt för en serie som heter Mexiko. Vaser och små skålar med Mexiko-motiv. Kanske för att det ger mig lite Kalifornien-känsla? Ska dock försöka hålla denna senaste besatthet sansad. Ingen vill ha vaser med Mexiko-motiv i varje hörn. Eller?
