Dagens gästinlägg är skrivet av Emelie, det handlar om längtan efter barn. Läs hennes blogg här! [caption id="attachment_6268" align="aligncenter" width="640" caption="Emelie och hennes ursöta dotter Livia."] [/caption] "Jag vet hur det är att längta. Att längta så mycket att det nästan tar över allt man gör och allt man känner. Jag vet även hur det är att känna sorg och besvikelse. Att bli snuvad på en dröm, om och om igen, innan den knappt har hunnit börja. Däremot vet jag ingen annan som känner så här. Jag känner mig därför ensammast i hela världen och jag tror att fler kan känna igen sig i mig. Jag har en fantastisk dotter. Jag avgudar henne och hon mig. I snart 1 ½ år har jag velat ge henne ett syskon, utan resultat. För en vecka sedan förlorade jag den tredje. Nu har mitt dåliga samvete kommit över mig. Jag har kommit på hur mycket jag går miste om genom att gå och vara sorgsen. Jag missar ju min Livia. Dessutom missunnar jag henne härliga stunder med sin mamma. Jag vill ju vara en mamma som ler, busar, skrattar. Vi har så många mysiga stunder, men jag vill ge henne fler. Det jobbigaste i allt det här är att hantera alla människor runtomkring. De som försöker trösta genom att säga: ”ni är ju unga, ni har massa tid på er, ni har ju faktiskt redan ett barn”. Det hjälper inte ett dugg. Jag är precis lika ledsen ändå. Även alla vänner, som blir gravida kors och tvärs och sedan går där med sina magar, får mig att bli ledsen. Mest ledsen över att jag inte kan känna lycka för deras skull, jag känner bara avundsjuka. Vad jag avskyr att känna avundsjuka. Det får mig att känna mig som fjorton igen. Jag har ingen att prata med som förstår. Hur skulle någon som inte varit med om samma sak förstå? Det finns säkert fler som jag. Ja, det finns definitivt fler som jag. Det pratas inte mycket om MF, MA och X. Har man svårt att få barn är det ofta själva befruktningen som inte fungerar. Man vet att ibland kan ett missfall inträffa, men vad händer om man får flera på raken? Då hjälper inte IVF eller provrörsbefruktning. Mig har läkarna faktiskt nu tagit på allvar och bokat in en tid för konsultation. Vad som händer sedan har jag ingen aning om, men förhoppningsvis finns det sätt att hjälpa till på traven. Det finns ju stor risk att samma sak kommer att inträffa igen, men som en som kämpar skrev på ett forum: ”Längtan efter liv är så mycket större än rädslan för död”. Jag kan inte göra annat än att hoppas just nu och under tiden njuta av min fantastiska dotter och min underbara sambo som jag har fått turen att dela mitt liv med. Så, till alla er som kämpar där ute: ni är inte ensamma, även om det ofta känns så. Massvis med kärlek /Emelie"
