Tidigare när jag varit i New York med barn har det förstås fokuserats en hel del på shopping. Men när man är här tillsammans med familjen avskrivs förstås just den biten. Vilket är ganska skönt på många sätt. Man upptäcker också att man inte behöver göra så värst mycket här. Ett litet äventyr om dagens räcker - ett väderstreck att sticka iväg åt, sedan kanske man hamnar i någon park eller på en bänk utanför en godisbutik i Soho. Och där man kan sitta rätt länge och bara titta på folk och lyssna på gatumusikanter - roligt för alla! Men. Helt shoppingfritt blir det kanske inte. I fredags bestämde vi oss för att ge oss själva en affär. Per ville köpa skor och jag ville titta på örhängen. Det blev Bloomingdales som har mycket härligt under ett tak. Och så får barnen våra telefoner och man vet att - i bästa fall - har en lucka på en timma där man kanske kan prova någon liten topp och kika på smycken. Vi började förmiddagen med frukost på Big Daddys diner - den diner-igaste av Diners. Korvlunch på backen! Den vanliga gatukiosk-körven i New York är icke att underskatta. Smakar som en jävla dröm. Och hinner man inte stoppa i dem mat snabbt nog kan det börja blodsocker-krisa, och den minsta och ilsknaste kanske springer i väg nånstans och skriker högt och beter sig som en liten kaktus för att någon kanske råkade skratta lite för mycket åt något roligt hon sa som inte var menat att vara roligt. Mycket mat här nu tydligen. Men alltså den här lunchen. Lobster roll i Plaza food hall. Jag smäller av. Det var Elin som visade mig det här stället när jag var i New York för något år sedan, och jag har typ hallucinerat om detta lilla bröd sprängfyllt med smör och hummer. På kvällen träffade vi våra underbara New York-kompisar Alexia och Matthew och åt middag på The Breslin. Jetlaggen jobbar ju verkligen med en (och framför allt med barnen, vi har sovit till typ 10 varje morgon! JA, ni hörde rätt, 10!) på ett mycket positivt vis när man rest ett par timmar österut från sin egen tidzon. Rio törnade in vid middagsbordet precis efter maten, och Bonnie var pigg som en mört och satt med vid bordet till efter 11 någon gång. Då vaknade Rio och var arg som en bålgeting, drog med sig Bonnie i känslostormarna - ja det blev ett sjujäkla liv på dom helt enkelt. Plötsligt ville ingen av dem veta av någon jäkla restaurang längre så då fick vi snabbt som attan packa ihops oss och dra mot rummet. Tur att vi bor på hotellet som låg i huset.
