Bara minuter efter att jag fått mailet från Emelie damp det ner en ny gästbloggartext från M. M beskriver en situation som på många sätt påminner om Emelies. Hon beskriver det så vackert och så starkt att jag tjuter på mig varje gång jag läser texten och tänker hur jävla lyckligt lottad jag är som sluppit gå igenom den där plågsamma längtan. Är ni fler som känner igen er i den här situationen? Har ni hopp att dela med er av - gör det, snälla. "Så här skriver M: Jag längtar efter dig lilla vän. Finns du därute? Lilla lillasyster eller lillebror. Jag tänker mest att du skulle vara en bror, precis lika fin som världens finaste storebror. Vi längtar efter dig. Med runda kinder och mjuka lår. Med glittrande skratt, precis som storebror. Det kan ta tid säger dom, att jag har oddsen emot mig. Men att det kan gå, precis som det gjorde när vi satt med plus på stickan för exakt tre år sen. Så lyckliga! Vi är i småbarnstiden i livet. Små goa barn överallt i bekantskapskretsen. Stora runda magar och mammor som suckar över svullna fötter och svettningar. Som klagar över att storasyster får långt sommarlov för att mamma är hemma med liten. Som säger att liten egentligen inte var planerad men att det får gå. Som lyckligt smeker magen. Det gör ont! Jag skulle betala vad som helst för att få känna små fötter på insidan av magen igen. Få gå och kissa hela nätterna och ha svårt att somna om. Med vetskapen om att världens finaste skatt växer där inne. Få ha en hel varm sommar med liten och stor. Många somrar. Vi sparar till dig ändå. Kartonger med fina kläder. Korgen som gått i släkten. Liggvagnen som tvättats och stoppats undan. Små mössor. Stora jeans. Ifall du kommer. Det är väl dags nu säger alla, är ni inte sugna på en till? Han skulle bli en underbar storebror. Ni får ta en till nästa vår. Jag vill bara skrika, men svarar matt. Nej vi har fullt upp med ett barn och jobb just nu så det får nog vänta. Vi längtar efter dig!"
