Jag sitter i och för sig och jobbar och skriver på boken, men är ändå söndagsmosig och kan inte komma på någon kul vinkel att blogga kring. Så det får bli helgen. I nedslag. Så här. [caption id="attachment_7913" align="aligncenter" width="720" caption="Två tuffa brudar med två tuffa tatueringar."] [/caption] I torsdags kom min lillasyster Rebecca hit, hon stannade ändå till idag, söndag. Stundtals har det varit lite som att prova på livet som trebarnsmor. Detta att hålla dessa tre nöjda har inte varit skitlätt alla gånger ska erkännas, var och en med sina specifika krav och ibland trytande tålamod. Men sen också, glädjen i att se hur mycket Rebecca växer och sträcker på sig när Bonnie vill sitta i hennes famn och kolla på tv, eller när Bonnie med gråten i halsen meddelade att hon tänkte "sakna Lubecca jättemycket" när Per skjutsade henne till tåget. Tre-åring, är det det Bonnie håller på att bli, eller vad säger ni, ni som haft eller har treåringar? Hon har väl så klart temperament ibland som alla ungar. Men oftast brukar det gå att resonera med henne och ilskan försvinner snabbt. Men de senaste dagarna. Vid ett par tillfällen. Herrejösses vad arg. Och inte resonabel. Alls. Och ett skrik med en röstkapacitet jag inte hade en aning om att hon besatt. Vi var på ett café i fredags när det hände första gången och jag varenda gäst glodde på det ilskna barnet men framförallt på mamman som höll lillasystern under armen medan hon jagade den gallskrikande andra ungen mellan borden. Och sen när jag fick tag i henne. Alltså, det vrålet. Fy. Det kändes som att alla runt omkring kollektivt kom fram till att det var världens hemskaste morsa de nu satt och glodde på. Idag var jag och Bonnie på bio för första gången. Ja, jag har ju förstås varit förut, men för Bonnie var det premiär. Och det var faktiskt en premiär vi gick på också. Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen. Den var alldeles underbar, det tyckte Bonnie också. Jag satte oss så att vi skulle kunna smita om det skulle bli så att hon fick myror i byxorna. Men inte. Som ett litet ljus i mitt knä hela tiden, och när det var över hade hon lite svårt att acceptera varför det inte gick att trycka på play och se igen. Söndagsmorgonen inleddes med en raid i min sminkväska. Det var Bonnie som stod för den. Och sen. Hela ansiktet och framförallt näsan blev målades i granna nyanser. Till och med foten fick färg: "Finaste skuggfoten!", ropade hon stolt och höll upp en grönglittrande tass i vädret. Mina ögonskuggor kommer för övrigt aldrig bli sig själva igen. Hon behandlade dem liksom som om de vore vattenfärger. Ja ja, jag använder sällan ögonskugga ändå. Slutligen. Det är min kompis Lovisa som visat mig Rusta. Det är urkul att shoppa där, blant allt krimskrams så - vips -kan man dyka på riktiga godbitar. Jag köpte en fin ny matta till brudarnas rum och en golvlampa som gjorde vårt vardagsrum flera gånger hemtrevligare än tidigare. Det va de hele.
