När Bonnie kommer in till oss på natten och lägger sig på min arm och andas med sin varma lilla andedräkt mot min hals, gosar och buffar mot kroppen, slingrar benen runt mina. Och på den armen ligger Rio. Tung som en säck mjöl, sover som en stock och andas små korta tag som lovar att allt är som det ska. Då känner jag mig som en jävla drottning. Nog för att man är lipfärdigt trött emellanåt, ögonlocken hänger nere i knävecken och fladdrar och det i största allmänhet är en ganska... stor period så här i början med två barn. Men de där stunderna på natten; då är jag så stark. Då fylls jag av en känsla som säger att jag skulle kunna slåss mot tigrar, karate-sparka sönder blodtörstiga vithajar, sätta löprekord i marathon, lyfta tvåhundrafemtio kilo bänkpress - vad som helst för de här brudarnas skull. Så jäkla maffigt. Mina tjejer. En på var arm.
