En kompis till mig intervjuades nyligen i tidningen Vi föräldrar, och hennes svar på skämskudde-stund som förälder får mg att igenkänningsskratta mycket och länge. Det är inte klokt vad små pluttungar som knappt ens kan gå på toan själva lyckas provocera en bortom förnuft och normalt beteende somliga dagar. Och jag kom genast på vilket som är min värsta och lägsta punkt i mitt föräldraliv hittills. Fast den hade egentligen ingeting med utbrott att göra, utan mer maximalslappt föräldrauppförande. Men det är så hemskt att det knappt ens är kul, utan mer på gränsen till... tragiskt. Asch. Jag är så nära att berätta det nu, men jag pallar inte. Eller? Hjälp. De där föräldrarna som aldrig verkar göra fel och alltid är samlade och förnuftiga skulle säkert gå loss på mig som hungriga lejon på en bit kött. Men... eh, kanske att ni som ändå kan välja att vara anonyma här har lust att dela med er av era lowest points som föräldrar? De där stunderna när psykmorsan farit i er och ni sagt eller gjort saker som fått i efterhand fått er att 1. be en bön att inte grannens fönster var öppet så att någon hörde och sen 2. skratta åt hela crazynessen som familjelivet i bland skapar. Det hade varit mycket kul, spännande och trösterikt att höra. Jag vet att varken min kompis ovan eller jag är ensamma om att totaltappa det då och då.
