Fick det här mailet av en 22-årig läsare (publicerar bara delar, hon vill vara anonym) "Nu till anledningen till att jag skriver till dig, (borde göra det ändå såklart och tacka dig för din blogg, nästan lite sorligt att denna sak som jag läste igår gjorde att jag var tvungen att skriva till dig direkt typ). Jag vet inte om du har läst Blondinbellas inlägg på hennes blogg igår? Om feminister och feminism. Hennes bild av feminister och feminister är så felaktig så att man nästan mår dålig och jag blev så oerhört ledsen och tappade hoppet. Hur man ens idag inte kan veta vad feminism står för? Hur man som offentlig person som når ut till så många unga tjejer skriver såhär. Jag ville nästan slita mig i håret av det här. Skulle inte du kunna skriva något om det här. Jag förstår om du inte vill de eller känner för det då du skrev om feminism nyligen (ett mycket fint inlägg). Men nu när den här debatten är så "het" så vore det så underbart skönt o se vad du har och säga om det här. Jag och jag tror många fler tjejer i min ålder (90-talister) behöver få höra några tröstande ord så man inte ger upp hoppet och kampen. För saken är den att jag är så jäkla trött på att folk i min ålder inte bryr sig ett skit om feminism och skäms över att kalla sig det och nästan föraktar ordet. Feminismen är ju en sådan underbar och intelligent idé och jag tycker det är så tråkigt att jag nästan behöver känna att jag inte passar in med dessa åsikter som 90-talist." Jag har förstås snabbt som ögat uppdaterat mig på hela debatten, och jag antar att ni som är hemma i Sverige har benkoll på vad det handlar om. Ett par blogginlägg som i mina ögon känns en aning omogna men framför allt väldigt okunniga. Samtidigt finns det ett par saker där jag faktiskt kan förstå att man som 23-åring och erfaren men kanske inte universitetsutbildad (nu behöver man absolut inte ha pluggat på högre nivå för att vara feminist eller förstå feminismen, men för många tror jag att det är där det så att säga händer, så var det i alla fall för mig). Jag kan hålla med om att det här utrymmet för allt som inte är 100 % PK i det offentliga rummet är alldeles för litet. Folk blir sågade och utbuade så fort de råkar sätta en rosa klänning på en tjej eller välja blå tapeter till pojkrummet, och skulle man komma på tanken att råka beskriva ett liten flicka som "söt" så kan man ge sig fan på att man direkt blir kallad bakåtsträvare eller antifeminist. Missförstå mig inte, jag älskar att de här diskussionerna finns och frodas - för jag tror att även de som inte vill lyssna på det örat, ändå får något viktigt att tänka på. Och jag tycker verkligen att man ska tänka sig för när man uppfostrar sina barn och låter dem bli sina egna individer och inte förutsättas vara "tuffa pojkar" och "söta flickor" - jag är med på exakt allt det där. Vad jag menar är bara att möjligheten att vara en feminist som kanske inte göra alla rätt enligt PK-boken ibland kan kännas ganska begränsad, och att hela feministmiljön därför kanske kan upplevas som lite skrämmande och oförlåtande. Det måste finnas utrymme för alla typer av feminister. Och när diskussionerna, hur nödvändiga och nyttiga de än är, ibland tenderar att fastna i detaljer, måste vi komma ihåg att lyfta blicken och se feminismen också i sitt större perspektiv. Det där grundperspektivet som handlar om människor lika värde, och kvinnors och mäns rätt till samma roller, makt och inkomster i samhället. Blondinbella, jag uppfattar det som att du inte direkt är intresserad av att lyssna på motargument, men jag tror och hoppas att något kanske fastnar ändå: Sverige är INTE jämställt. Så länge en sopgubbe tjänar dubbelt så mycket som en barnmorska är det INTE jämställt. Så länge kvinnor över lag tjänar mindre än män är det INTE jämställt. Så länge makt i högre grad utövas av män än av kvinnor så är Sverige INTE jämställt. Sedan kan man ju som du gör förstås hävda att det är ett individansvar. Att vill kvinnor ha mer makt är det väl bara att ta den. Vill en kvinna tjäna mer än sin man är det bara att sätta igång och jobba. På sätt och vis är det väl sant. Men att vägen till makten och till pengarna är så mycket längre och mer krävande för en kvinna än för man, på det viset att hon måste bevisa sig och sin kompetens och spela spelet prickfritt för att komma dit hon vill, medan en man kan ryggdunka sig den snabba genvägen, är heller inte rättvist. Och tänk den kvinnan som kanske VILL vara barnmorska? Ska inte hon också ha en möjlighet att tjäna bra utan att behöva slåss för en plats som påläggskalv på ett börsnoterat företag? Det är bara att kika på statistiken: Kvinnodominerade yrken är sämre betalda än mansdominerade, läs: kvinnors insatser värderas lägre än mäns. Och att det skulle handla om manshat, allt det här, kampen vi feminister för om ett rättvist samhälle. Det är bara så trångsynt och felinformerat att det enda jag kan komma på att jämföra med är Sverigedemokraters lika nyanslösa syn på invandrare och invandring. Så. Manshatshittepå-snacket, lägg ner det bara. Var fan kommer det ens ifrån? Det är inte männen feminister vänder sig emot. Det är systemet som gynnar männen vi vänder oss emot. Och det kluriga med den typen av system och ideologier är att de gör sig osynliga, blir norm och uppfattas som det naturliga och normala. De ifrågasätts inte utan man - vi - finner oss liksom i att saker och ting är som de är och att det är bra. Vi vänder inte på stenar för vi ser inte att det finns några stenar att vända på. Men, du som skrev brevet, du ville ha tröst och jag vet inte om jag lyckats ge dig det direkt. Jag tror att det kanske kan vara så att alla 22-åringar inte är lika mogna och erfarna som du är (jag vet med all säkerhet att jag inte var det vid 22), och att det som i fallet Blondinbella och dina 90-talistkompisar kanske bara är så att det behövs lite tid? Tid att utveckla empati och ödmjukhet inför livet och erfarenhet av det samma. För jag, som mamma till två döttrar, kan inget annat än stenhårt tro på att framtiden är deras. Jag måste tro att de när de bli stora ska kunna få bli och vara precis de som de vill vara, utan att värderas varken utifrån sitt kön, sin läggning eller sin hudfärg. Det är i alla fall vad jag tänker kämpa för.
