Bakade tekakor förut och gick hela kvällen och trånade efter att barnen skulle somna någon gång så att jag kunde få äta en sån där rackare, med mycket smör på, till en kopp roibos-te medan regnet som smattrade på taket skulle vara mitt enda sällskap. Per skulle jobba sent ikväll. Barnen gick och lade sig. Jag bullade upp mitt fika. Barnen vaknade. De större för att de fått för sig att jag gått ut ur huset och lämnat dem (som om det nånsin hänt? Så jäkla dramatiska och experter på att elda upp varandra också) och den lilla för att ja, han är liten helt enkelt och det där med hans sömn är ett lotteri. Dessutom hade det slutat regna och Per kom hem för tidigt och var plötsligt en del av vakenkaoset och sprang och runt tröstade den ena ungen efter den andra. Så jag fick snabbgluffsa-i-mi tekakan mitt i ett kaos av ljud och föttern på rymmen och hela min drömkväll gick upp i rök. Men. Det fina är att det inte gör så mycket. För bara att tänka på den där stunden, ha den som en liten present till mig själv i bakhuvudet, gjorde liksom att hela kvällen blev rätt så lugn och behaglig (innan det senare kaoset utbröt alltså) - för att jag visste att min belöning skulle komma sen. Att det sen inte riktigt blev så var liksom inte hela världen. Det är inte målet utan resan, och det där man brukar säga ni vet. Fast NU sover alla. Och att krypa ner under täcket och fortsätta kolla på den fantastiska Chris Rock-dokumentären Good hair är fan inte fy skam det heller.
