Jag har varit så jäkla krasslig och förkyld sedan jag kom hem från Sverige, och nu när det äntligen började kännas lite bättre och jag var redo att börja träna igen - ja men då åker man på maginfluensa. Så nu ligger jag nedbäddad och huttrar fryser och gör både det ena och andra av onämnbart slag samtidigt som jag tycker förfärligt synd om mig själv. Förhandsirriterar mig också på att jag kommer vara den absolut enda i familjen som sjåpar sig med mig. De andra kommer köra på som vanligt och typ ba; VARÄMATENMORSAN!!!! när dom kommer hem. Buhu. Pers kanske bästa och sämsta sida på samma gång är att han är väldigt rolig. Skojfrisk, skulle man kan säga. Och det är ju alltid härligt. Vi skrattar mycket. Nackdelen är bara att han inte har någon off-knapp. Det skojas när man föder barn och man själv tror att man ska dö, det skojas när man försöker prata om allvarliga saker (fast inte bara, han är väldigt bra på att prata och lyssna också - bara det att han liksom inte kan hålla sig från att slänga in ett skoj om han råkar komma på något kul) och det skojas när man - JAG - är sjuk. Det är liksom hans lösning på det mesta. Och jag som blir så där manssjuk, som bara riktigt stora karlar kan bli, och tycker så väldigt synd om mig själv - vill helst att världen ska stanna upp och någon ska sitta och badda mig med svala handdukar och stoppa kalla vindruvor i munnen på mig - är alltså helt okompatibel med sjukskoj (om det inte är jag som tar initiativet. för då betyder det att det är okej, ha ha). Om vi har bråkat om detta? Eh... ja. Det har hänt. Fast - jag vet att han bara menar väl. Han vill liksom pigga upp och göra mig glad, få mig att tänka på annat. Ändå ligger jag här och förirriterar mig. Grrrr.
