Huva. Det blev körigt i morse. Vi råkade sova lite för länge och sen skulle alla upp och iväg. Barnen skulle ha kläder på sig, och när man väl fått på någon de där kläderna skulle de av igen. För då hade minsta bajsat. Vi slängde i oss frukost och när klockan var fem i nio kom jag på att det skulle komma en reporter från en lokaltidning och göra en intervju med mig. Jag jäktade upp på övervåningen och slängde lite smink i nyllet, men hann inte duka undan frukosten innan det ringde på dörren och han stod där, en snubbe i min ålder ( I wish, han var så klart yngre, men än har jag inte riktigt gett upp det där med att identifiera mig med 25-åringar) med kamera och block i högsta hugg. Snygg var han också. Vi drack en kopp kaffe och pratade en stund. Sedan skulle jag iväg åt ett håll och han åkte väl tillbaka till redaktionen gissar jag. Den urdruckna kaffekoppen ställde han artigt undan, mutade in på den enda lilla tomma platsen bland grötrester och leverpastejmack-halvor på diskbänken. Jag samlade ihop mina saker och svischade förbi röran i köket och hann tänka att äsch, nu måste jag dra, det här får vi städa upp sen. Det var då jag såg något annat bredvid hans kopp. Ett litet tygbylte. Vad fan är det där? Jaha. Mina trosor. Mina använda trosor. Som måste ha råkat hamna där på sin väg mellan övervåningen och tvättstugan nere i morgonstressen. Jag undrar hur han tänkte och kände, reporter-stackarn? Jaha. Jag ställer koppen här. Bredvid hennes trosor. Fräscht. Freshness.
